Sammanfattande inlägget!

Sammanfattning av min processblogg
Staden: Ny uppstart, Nytt projekt! Nya kompisar. Spännande
Spelets regler 2: Här gäller det att skriva om allt som händer. Att inte glömma bort. Inte heller det lättviktiga.
Spelets regler 3: Den första regeln; man måste vilja.
Så här långt hann jag: Bilder
Måndag morgon: Det generella, universella, mänskliga, och globala spelet. Den som kan koden har tillträde. Eller makt.
Inte bara lärkan: om grannar och min regel.
Framåt: om filmen som visade hur man kan utforska, experimentera, vända och vrida på ett medium och hitta nya kommunikativa uttryck.
Sluthets: Hoppas jag hinner klart.
Summan av filmerna: Regelverket, var det ja. Meta tolkning.
Mitt kort: Startskottet. " Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt."
Fortsatt brainstormande.
Bistå andra spelare.........Tankar om biståndsarbetare, bistånd och service.
Omvändelsen: Titta här! Mänskligheten är inte alls på väg åt helvete! Medmänskligheten lever!
Litet ditten och litet datten. Research, filma, iMovie, intervju, manuslappar
Redan tisdag: Luleå, Ethos, pathos Logos,
Struktur: Min berättelse, Kattis bedömningsmatris, progressionsordning, och grekerna
Hemma igen! Rivstart.
Uppdatering: Hitta kärnan, Mänskliga möten, didaktikseminariet, leve medmänskligheten.
Ännu en vecka! Bingobesök: Jag ska inte ge mig.
Missmod!!!


Min process.
Dags att sammanfatta bloggen och gestaltningsarbetet jag jobbat med under juni, juli och augusti. Starten var, för mig, inte den allra bästa. Jag kände mig rejält sliten efter vårterminens slutredovisning, och kanske hade jag tagit mig in i Spelets Regler på ett annat sätt om förutsättningarna hade varit annorlunda. Men nu var de som de var, och den nya uppgiften stimulerade och inspirerade mig, om än i dämpad form.
Mycket av de första dagarnas energi gick åt till att försöka lista ut vad saken gällde. Vilka är deltagarna? Vad förväntar lärarna sig av oss? Ska det vara fint, eller spännande? Tillsammans eller enskilt? Man skulle kunna referera till Kattis Bedömningsmatris´första punkt: förvirring. Men man skulle också kunna kalla det otrygghet. Vi närmade oss alla uppgiften, spelet och varandra under de första dagarna. Kul med nya kompisar, och nya diskussioner. Filmerna som visades varje morgon var mycket inspirerande och tankeväckande, var och en på sitt sätt. Höjdpunkterna bland filmerna var: The Game, Flickan i Sana (kommer inte ihåg vad den hette) Myran, Den lille fransosen, inside outside.... Jag märker att ALLA filmerna har gjort starkt intryck på mig!
Under andra veckan landade jag, och själens oro fick sitt utlopp i en idog produktion av ett stort antal hus av wellpapp. Stämningen i skulptursalen blev, ialla fall delvis, tightare, öppnare och gladare, och diskussionerna nådde nya ämnen och nivåer.
Delredovisningen med efterföljande rivning av två veckors arbete gick förvånansvärt lättvindigt in i minnenas bankvalv. Kanske var det känslan av tomhet, efter att ha kommit närmare och närmare varandra som grupp, för att raskt behöva koncentrera oss på ett nytt enskilt projekt. Kanske var det helt enkelt så, att själva städerna, husen etc, inte var så viktiga, utan det som hände i tankarna under perioden var den egentliga substansen. Och den revs inte.
Som vanligt, när jag ställs inför en ny uppgift, går hjärnan igång direkt. Det verkar finnas en liten "brainstorm-knapp" i mitt huvud. Det är njutbart att få låta stormen blåsa igenom fritt. Det gäller för mig att ha anteckningspenna och papper i närheten, för det går fort! Jag försökte efter ett tag hitta något som berörde mig, bland alla idéerna, och (som vanligt) var det min första tanke som kändes mest potent. Bistånd är en kommersiell kulturtrend, baserad på hyckleri och jantelagen. Under tiden som följde undersökte jag på bred front, hur det ser ut med bistånd, välgörenhet, ideellt arbete, etc. I Sverige. Tillsammans med N kom jag på den första handledningen fram till att jag skulle göra en film. Min ambition var att försöka gestalta min upptäckt; att välgörenhet, bistånd och medmänsklighet inte alls bara är hyckleri och jantelag. "Vi ger oss inte ut och söker efter berättelser för vår egen räkning, det är snarare berättelserna som har funnit oss för sin egen räkning." (Carse: sid 134) Dessutom ville jag ta tillfället att lära mig något videoredigeringsprogram.
Grupphandledningar som har varit mycket trevliga, och med givande kommentarer.
Jag har provat flera olika sätt att gestalta vad jag vill säga. Jag har filmat mig själv, berättandes. Jag har illustrerat mina tankar med metaforer. Jag har filmat mig själv som aktör. Jag har plankat bilder på internet. Jag har skrivit manuslappar och försökt att följa dem. Jag har försökt göra ett collage av bilder, tillsammans med mina tankestrukturer. Jag har försökt få "allmänhet" att ställa upp som aktörer. Jag har anlitat folk jag kommit i kontakt med på annat sätt. Jag har intervjuat både för filmen relevanta människor, och spontant utvalda. Jag har besökt volontärverksamheten, och sett dem "in action".
Utmaningar:
Jag ville verkligen försöka att inte hänge mig åt klichéer, sarkasmer och ironi. Det är alltid lättare att visa på hur det negativa ser ut. Jag har brottats mycket med hur jag skulle kunna visa det positiva. Svårigheten har varit att hitta folk som vill ställa upp på film. Det känns inte heller speciellt spontant, att visa när någon berättar om att de har gett bistånd en annan gång. De jag har hittat är , som jag (och majoriteten av volontärerna i Sverige); medelålders utbildade kvinnor, som inte söker publicitet i första hand. Vår förundran är av det stillsammare slaget.
Efter grupphandledningen v.33 hände något. KRASCH! Jag tappade helt motivationen, och ramlade ner i ett stort svart hål. Desperation och missmod. Räddningen hette som vanligt: maken! Han finns som en förlängd ryggmärg när min har tagit slut. Han kastar ut livlinor för mig att börja dra i. Jag har delvis kapitulerat, och mitt senaste resultat innehåller både sarkasm, ironi och klichéer. Men det är ett resultat!
Jag konstaterar att jag använder struktur för att skapa inre harmoni. På mikronivå: lyckan att få mäta och skriva måtten i tabeller inför husbyggandet. Arbetet med att omsätta siffrorna i konkreta saker. Måla många fönster bredvid varann på en rad.
Makronivån: när jag inte får arbetsro under mitt filmarbete, sätter jag igång att skriva listor. Manusets struktur är en numrerad lista. Alla goda ting är tre, osv.
Metanivån hittar jag här. Då jag påbörjade denna sammanställning, hade jag svårt att bestämma vilken infallsvinkel jag skulle utgå ifrån. Och genast var jag igång med listor. Och det funkar! När jag tänker efter, brukar mina föräldrar berätta historier från min barndom, om hur jag i alla lägen har skrivit listor.... Det kanske inte var en ny upptäkt! Det var nog bara det att jag inte har sett det förut.
Slutligen skulle jag åter vilja referera till James P Carses: Ändligt och oändligt spel, där jag, bland många kloka och tankeväckande betraktelser, hittade en kärna att suga på:
"En kulturs vitalitet bestäms inte av hur ofta dessa tänkare upptäcker nya kunskapskontinenter, utav av hur ofta de ger sig ut för att söka efter dem." (Carse: sid 134)
"Stora berättelser kan inte iakttas, lika litet som ett infinit spel kan ha någon publik." (Carse: sid 134)

missmod!!

Vad fasen var det som hände??


Jag bara tappade sugen! Motivation noll! Tur att jag har en liten djävul som sitter där inne och piskar, så jag inte lägger av att jobba.. Funderar på om det är värt det... Om jag ska satsa kraften Nu? Vi har ju en saftig terminsstart i antågande, och jag minns hur man kände sig i oktober förra året...

Tack och lov att jag har H, här hemma. Han ger mig kraft.

Som överlevnadsprojekt har jag kapitulerat, och gjort allt jag INTE ville. Jag har klippt ihop litet om det alla verkar tänka på i första hand, när man säger bistånd. Även jag. Egennyttigt hyckleri, köpt syndaförlåtelse... osv.

Vi får se vad jag vill visa på måndag...

Ännu en vecka som gått med rekordfart!!! I torsdags var jag på ett av Ulricehamns ålderdomshem, där jag träffade volontärsamordnaren och en av de stadigare volontärerna. På torsdagarna har man bingo för vårdtagarna, med trisslottpriser och fika. Jag tog litet film, en del ljud, och pratade med volontären. Av hänsyn till vårdtagarnas ålder, tog jag inget på dem. Det var mycket trevligt, men inte jätteproduktivt för filmen, direkt. men jag kan nog använda litet. Vad jag kämpar med just nu, är att visa litet känslor. Dessutom på något positivt! Jag filmar mig själv, och tycker mig vara överväldigande och sprallig, men när jag ser klippen, inser jag att filmen inte är en spegel, utan ett filter. Det känns som om det hade varit enklare att visa något negativt. MEN JAG SKA INTE GE MIG!! (ops! där kom versalerna fram igen!)
Idag har jag återigen suttit och klippt ihop en film. Det är ju fruktansvärt kul att klippa och klistra, och det börjar kännas som att måla med bilder. Men när man är "mitt uppi" är det svårt att bedöma resultatet. Det är lätt att känna sig nöjd med något man lyckats med tekniskt, fast det egentligen är "helt dött".
Jag ska åka och hämta barnen och ta vägen om mataffären, så får jag se vad jag ska göra med min senaste skapelse ikväll.

uppdatering

Mycket har hänt. Handledning, didaktikseminarium, erövrandet av moviemaker, filmande, mm. mm. Jag kan inte förstå, varför det är så svårt att komma igång med bloggandet denna gången. Hjärnan är igång hela tiden, och det händer saker ständigt. Men det är på något sätt så, att jag inte har TID att skriva ner det. Inte för att jag inte har tiden, utan för att .... jag vet inte, kanske är varvtalet för högt, så jag måste handla innan tanken försvinner i nästa nivå. Kanske är mina tankar för lättflyktiga... Jag skriver mängder av små lappar, som jag strör omkring mig. Bara för att inte glömma vad jag ska blogga om. "Hitta kärnan, budskapet. Dekonstruera mera! Visuellt berättande. Medmänsklighet. Mänsklighet. Möten. Medmänsklighet är möten. Ögonblick. Men också planerad omtanke. Mänskliga möten - som på vår handledning i onsdags. Att få delta i varandras djupdykningar. Jag skulle vilja bidra mer till de stora upptäckternas skara. Allt har kanske sin tid. Stora upptäckter och små upptäckter. Var och en gör sin egen livsresa. Medmänskliga möten med andra resenärer ger oss hopp. Handledningarna är inte alltid lätta. Inte heller alltid bra, kul, positiva, etc. Men de lyfter alltid mig vidare till en ny nivå. I nöd och lust.

Didaktikseminariet förra veckan var intressant. Rent tekniskt var det inga nyheter; vi har pratat didaktiska aspekter (lust och nyfikenhet t.ex.) både i tidigare kurser på hdk, och när jag läste svenskdidaktik. Tankar om hur vi kan förankra kursplanens mål, och paketera våra lektionsidéer, så elever i alla åldrar känner lust, kan man inte mangla för litet. Så här, i efterhand, känner jag att det givande med seminariet, låg på ett annat plan. Fyra personer, i olika positioner i vår livsresa, hoppade av på samma hållplats och möttes. Att våga låsa upp sig. Att våga hoppa. Att våga lyssna och att våga tala. Medmänskliga möten ger mod.

Jag ska koncentrera mig på att gestalta min tes: medmänskligheten lever; LEVE MEDMÄNSKLIGHETEN! Mina tankar just nu kretsar kring hur jag kan visa ögonblicken i mötena. Den här bilden kommer inte att vara med i min gestaltning, tror jag. Det är min dotter och hennes kusin. Men den visar vad det handlar om; Samförstånd och kärlek. (Min pappa tog bilden.)

Hemma Igen!

Härligt att vara hemma igen. Borta bra, men hemma bäst, håller hela familjen Sundström med om, i dagens läge. Själv har jag rivstartat med att sitta på Högskolan Borås, och skrivit planer och idéer och statistik och tankar och manuslappar, osv. mm. osv. Nu är det meningen att mitt filmprojekt ska börja lyfta. Vi får se hur det går de närmaste dagarna, men det känns rätt bra, efter dagens arbete. Jag ska ringa litet folk, stämma träff, sampla litet bilder, ta litet kort, filma litet film, osv. Jag känner att jag har klart för mig VAD, för tillfället.

Men saker kan ändras, än.....

fortsättning följer!

struktur

Att gestaltningsarbeta på semesterresan har definitivt inte varit så lätt som jag hade föreställt mig. När vardagens ekorrhjul är avstiget, upptäcker familjen hur himla trevligt det är att umgås med varandra. VI hittar på en massa skoj; badar, leker på lekland, shoppar, besöker lekplatser, utomhusteater, mm. Tiden bara flyger!! Luleå är en höjdarsemesterstad!! Min längtan efter att sitta och tänka koncentrerat, är fortfarande otillfredställd. Kanske är det därför jag sysslar med struktur, under de tillfällen jag lyckas ta mig egen tid. Litet filmande har det blivit, men det har varit svårt att få folk att ställa upp framför kameran. Jag lade upp ett klipp på youtube för att se om det gick lättare än på blogger. Det gjorde det inte! Det tog 2 timmar att tugga ner en 2 minuters film. Det kommer jag inte att göra igen, ialla fall inte med oredigerat material. För den som kollar på klippet, står det klart att mycket redigering krävs om det ska kunna användas. Tänk vad mycket ljud man aldrig tänker på när man samtalar ute i stadsmiljön. Sänk ljudet när du tittar på KLIPPET.
Strukturen jag ägnar mig åt, iandanom, är kanske ett manus, kanske ett förstadium. Den bestär av olika nivåer, som jag vill införliva med mina tankar. Först kommer punkterna med vad jag vill berätta. OBS! Allt kan ändras!!

1. Bistånd är bara pengar som byter ägare.
2. Folk bryr sig inte om varandra nuförtiden.
3. Jag vill kolla upp biståndsorganisationer.
4. Vad mycket pengar!
5. Vad många människor!
6. De gör MER än skänker pengar!!!
7. Folk visar faktiskt MEDKÄNSLA!
8. LEVE MEDMÄNSKLIGHETEN!

Vidare tänker jag på Kattis bedömningsmatris, vars rubriker kan användas som kronometer. Jag har glömt pappret med den hemma, men tror mig komma ihåg den delvis. (Jag skriver inte upp den här)

En progressionsordning som jag kan använda mig av är den gamla klassikern; uppsatsskrivandets.

1. Intro/ presentation
2. syfte/metod
3. tes/frågeställning
4. bakgrund/ tidigare forskning
5. resultat
6. analys
7. sammanfattning

Om jag nu använder mina strukturer för att berätta historien ovan, kan det nog bli tråkigt värre. Men om jag använder mig av mina kära, gamla retoriska stöttepelare; Ethos, Pathos och Logos, kommer det nog att funka.

• Ethos; ser till att moralen och sanningen inte glöms bort.
• Pathos; visar genom att vädja till våra känslor hur mänskliga vi är.
• Logos; ser till att vi lär oss något av upplevelsen. Konsekvens och sensmoral.

Nu känner jag att jag har gjort, och tänkt, en hel del, faktiskt. Någon tänker säkert att "Struktur är förkastligt! Ut i KAOS!" Men det finns tid för det också. (Eller; de har aldrig varit på Leos Lekland i Luleå, en regnig dag i semestertider!)

Imorgon kommer jag oförtrutet att jobba vidare, men då på resa mot Stockholm, där vi ska utforska turistfällor i tre dagar. HURRA!!

Alla kommentarer mottages med tacksamhet.

Hej!

Ja, kära nån, vad tiden går fort!!! Redan tisdag, och jag har, trots ambitioner, inte bloggat sedan förra hanledningen.

Det var underbart att sitta på en gräsmatta och bli influerad av sina kursare. Märkligt att jag fortfarande blir så förvånad, över hur givande det är med grupphandledning. Men tur är väl det, för ibland är själva arbetet med gestaltningen så tråkig, att man behöver något att se fram emot, om inte annat för er andras skull. Denna veckas handledning får ni dock klara er utan mig, ty jag har förflyttat mig till nordligare breddgrader, nämligen Luleå. Vi har kört bil genom ett tropiskt Sverige, och utnyttjat alla tänkbara ismaskiner, swimmingpooler och duchar på Scandichotell, runt om i Sverige. En underbar, vacker men varm resa, tycker hela familjen. Väl framme i Luleå, har vi firat makens 50-årsdag. Härligt att vara framme.

Jag har nu lagt två timmars tuggtid på att försöka publicera en liten filmsnutt om bidrag. Och misslyckats. Bara för att bevisa att det går, ligger den lilla minifilmen ovan. Inspelad i Umeå. SKa göra ett nytt försök, senare ikväll, men ärligt talat, jag har inte mycket hopp...

Men jag har filmat några snuttar, tänkt litet till, renodlat mina tankar...?? och skrivit några rader. Fast jag hade nog sett framför mig, hur jag, tillbakalutad med en GT i handen, skriver slutet på "synopsiset". Tji!! Kanske en fördel, vem vet.

Jag har, som vanligt återknutit bekantskapen med mina gamla grekfavoriter; Ethos, Pathos och Logos. De ska få vara mina stöttepelare. Vad som också finns med mig, hela tiden, är N:s hand; man kan göra en film med speakertext, där bilden illustrerar texten, och sen tar man bort speakern!!! Det är DÅ man ser vad man EGENTLIGEN har sagt!! Och så jobbar man vidare utifrån det.

Det KAN bli ett bildspel istället för en film....... Eller inte.....

Ja,ja ! Processen fortskrider.

ak

Litet ditten och litet datten...

Jag längtar efter gruppen, och sitter och tittar efter nya blogginlägg varje dag. Men att blogga litet själv!!! - Va??!! Glömde det!! Äntligen har jag fått tummen ur, och ska försöka uppdatera er alla. Handledningen med N förra veckan var bra. Jag berättade litet om mina tankar om det jag tidigare bloggat, och vi kom raskt överens om att: en film skulle kunna vara ett bra (och nytt!) sätt att försöka uttrycka mig visuellt, på.
Sedan dess har jag börjat borra mig in i arbetet med att försöka komma på hur man gör en film. Som vanligt går jag ut hårt, och ökar! Jag har research-surfat, jag har börjat att filma små snuttar, jag har börjat med ett övningsprojekt på iMovie, för att lära mig knepen. Jag har träffat och intervjuat något så exklusivt som: en kommunal volontärsamordnare!! Jag ar påbörjat manusskrivandet, genom att skriva massa små rosa lappar och lagt ut på bordet. Funderingar på hur man är tydlig i sitt visuella språk, pågår, och kommer snart att rendera i någon sorts plan, tror jag. På torsdag ska jag träffa en kompis som vet allt om bistånd, välgörenhet och volontärarbete.
Som sagt: BRED FRONT - och så bara ÖKA!
Någonstans hoppas jag att mina olika trådar kommer att knytas, eller varför inte flätas, ihop. Säkert kommer jag att justera mina manuslappar, klippa och klistra bland filmklippen, osv, men det är ju DET det går ut på!

ska försöka blogga litet oftare.... (absolut!)

omvändelsen..

Jag måste nog erkänna att jag har snöat in på den första delen av min mening. Den är, enligt min åsikt, essensen av de resterande satserna. Bistå dina medspelare. Nu, mer än någonsin, är världens befolkning våra medspelare. Dels på grund av det ökade globala utbytet, men också det ökade behovet att samarbeta över etniska och kulturella gränser, för att rädda miljön.
Min första tanke handlade om alla dessa bistånds/tiggar-galor på tv. Jag irriterar mig litet på dem, och känner mig litet skeptisk till om de verkligen gör nytta, eller om de är ett billigt och populärt sätt att köpa "moderna avlatsbrev". Eller är det ett uttryck för den fortsatta amerikaniseringen, där chairity är ett omfattande och socialt vedertaget fenomen.
Efter allt tänkande under helgen som gått, var det skönt att sätta sig vid datorn och utföra litet handgriplig reserch. Utforska bistånd!
Hamnade först på Wikipedia: nämndeman, gav RFS: riksförbundet frivilliga samhällsarbetare. WOW! Vad imponerad av mina medmänniskor jag blir. Kolla denna länken!! Så många människor som gör saker för andra, utan att det annonseras om det! FRII är frivilligorganisationernas insamlingsråd, och där kan man läsa om hisnande siffror för hur mycket pengar som samlas in i Sverige varje år. IMPONERANDE! Vidare till Radiohjälpen, som är Sveriges Radios insamlingsorganisation. FANTASTISKT! Min skepticism mot insamlingar och välgörenhet börjar falna, och jag inser att väldigt många av mina medmänniskor gör BETYDANDE insatser för sina medmänniskor! Är det bara jag som tänker på mej? Hittade en pdf: Undersökning om svenska folkets attityder och givande till ideella hjälporganistationer, synen på ideella fonder samt inställningen till företagens samhälls- och miljöansvar. (Swedbank Robur januari 2010) Om jag jobbar vidare på det här spåret, ska jag absolut fördjupa mig i den.
Slutligen, med hjärtat varmt efter att ha återupptäckt idealismen hos människorna, tittade jag in på SIDA. Den statliga delen av biståndet utom Sverige, gjorde mig inte mindre imponerad.

Gestaltning!! Det känns inte längre oöverkomligt att hitta något att gestalta. Som vanligt är det SOVRA som är det svåra. Denna gången ska jag utgå ifrån något jag vill berätta. Som omväxling.
Kanske ska jag utforma ett "förstapris" och dela ut det till hjälpande människor. Kanske ett bildspel med foton av ett flertal! De tystlåtna hjältarna borde få litet credit, dock utan att vulgarisera dem. Jag tror att jag vill säga detta:

Titta här! Mänskligheten är inte alls på väg åt helvete!! Medmänskligheten lever!!

Känns bra! Nu ska jag bara hitta på ett sätt!

Bistå andra spelare...

Tankar om biståndsarbetare. Varför låter det högstatus med bistånd, och lågstatus med service. I grund och botten tror jag att det är viljan och känslan av tillfredsställelse när man gör något för sin nästa, som driver både taxichauffören, missionären, servitrisen och sjuksköterskan. Man skulle lätt kunna påstå att det handlar om skillnaden i kompetens; chauffören och servitrisen utför ett arbete jag själv skulle kunna göra, medan sjuksköterskan och missionären måste ha extra utbildning. Kanske är det även därför utövande konstnärer/musiker oftast har tveksam status. Lärare i de "estetiska ämnena" får ju ofta höra kommentarer som indikerar det. "Så kommer de till dig och ritar en bild." " Vad kul det måste vara för dig som får jobba med din hobby!" osv Kan det till och med vara därför vi "tillåter" att killar tycker inte om syslöjd lika mycket som tjejer" och "man kan ju inte begära att killarna ska vara lika framåt som tjejerna i hemkunskapen.." Först när vi för fram bildämnet i skolan som ett kommunikativt ämne, som dessutom ökar i betydelse i it-kulturen, får det ett statusskimmer över sig. (anser jag under protest!) (Kanske en fotoserie med biståndsarbetare av olika slag. )

Andra biståndsarbetare:
När ambulansen ska hämta patienter med osäkra skador i "stökiga" stadsdelar, har de rutinmässigt polishandräckning. Detta gäller även andra "spelare" i räddningstjänsten. Undrar om det gäller i hela Sverige? Hur är det på landsbygden? Undrar om t.ex. en präst eller imam skulle få polishandräckning om de skulle till en "osäker" miljö?
Känner sig personal inom hemtjänsten sig trygga? Taxichaffisarna?
Kanske intervjua för en film?

Undersöka nyttan av populärföreteelsen tv-galor. Typ före - gala - efter.. grunda på statistik.. utveckling..

Jaja! Jag fortsätter väl tänka imorgon.. Midsommarafton. (Man tänker så bra med en liten sillbit innanför västen!!)

Fortsatt brainstormande

Det finns förvisso fler angreppssätt än de tre kodorden som ingångar till min gestaltning. Men alla goda ting är tre. Treenigheten är litet helig och förekommer i väldigt många sammanhang. Det känns slagfärdigt och trovärdigt med tre. Ditten och datten, kreti och pleti, javisst, det funkar som förenkling av det vi vill förklara. Till och med Yin & Yang känns ganska enkelt, men tro, hopp och kärlek!, ABC (som i andning, blödning och cirkulation), Fadern, sonen och den helige ande. Inte bara ett argument (saker är olika), utan adekvat, genomfört och trovärdigt. (För den som känner sig skeptisk till ovanstående resonemang, vill jag bara betyga att jag inte helt har glömt bort: peppar&salt, kvinna&man, svart&vitt m.fl) Lustigt, när man tänker på det; att retoriskt sett, är alla goda ting tre. Men i det sociala (infinita) spelet, är det verkligen inte någon fördel med tre. Där ska man antingen vara två, eller en större grupp. Detta tycks ju vara vedertaget, när man tänker hur laddat det blir när man t.ex. grupperar skolbarn i tre. Kärleksförhållanden med tre parter anses ju vara MYCKET suspekt. Tre indikerar också skarp läge: Varningstriangeln, Djävulens harpun (eller vad det är), återvinningssymbolen, osv.

Jag HAR tänkt på annat än tre.
Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt.
Så här i fotbolls-vm-tider går mina tankar till de emotionellt överladdade coacherna, som exponeras via tv i hela världen. Hur fick jag de associationerna? Hjälper de till med allt, eller?

Nej, nu måste sjuka lillflickan väckas.... jag återkommer!

Mitt kort - startskottet.

"Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt."

De första kodorden jag ser är BISTÅ, ERBJUD DIG, och HJÄLPA TILL. Jag vill gärna utgå ifrån något med litet nerv i, något jag faktiskt engagerar mig i, eller ifrågasätter. Något verkligt. Gärna litet skarpare än transparent plast. När min hjärna får flimra fritt, går det med en otrolig fart. Det är inte helt lätt att hänga med och skriva ned allt, men ungefär så här går tankarna. Bistånd, hjälpa till, de där tv-galorna för allsköns hjälpinsatser i Sverige och utomlands känns inte riktigt ärliga, längre. Kanske är det inflationen. Är de verkligen så nödvändiga som de utger sig för att vara? Kan man kolla om de har gjort någon skillnad, EGENTLIGEN. Första maj-blomman; där pratar vi handgripligt bistånd till nära och fjärran... eller? Bistånd.... är det ett sätt att döva det kollektiva samvetet? (det dåliga?) SIDA; är det egentligen en förtäckt handelsbalansgång med länder vi inte kan försvara vårt engagemang i ekonomiskt? Ser vi i dagens samhälle alltid pengarna som är inblandade? Betyder bistånd och hjälp alltid att pengar byter ägare? Är bistånd motsatsen till likgiltighet? Innebär det i såfall att likgiltighet är okommersiellt?

Att vara tillgänglig för att bistå andra med allt. Det låter litet som en gammal Lutheransk slagdänga, riktad till kvinnan. Att vara till hjälp och erbjuda.... (oket!) Kanske ska jag damma av de gamla trotjänarna; 4K:n som styr kvinnan. (kläderna, könet, kyrkan och köket!) Jag ser faktiskt en liten religiös ton i mina kodord. Kanske stoppa in Krucifixet, luther och sparbössan i något sammanhang.

Vi är ju privilegierade nog att leva i ett samhälle med många hjälpande institutioner, vilka erbjuder olika sorters bistånd. Ambulansen, brandkåren (eller räddningstjänsten, som de heter numera), kyrkan, socialtjänsten, hemtjänsten, osv. Jag kanske skulle göra något med dem.. Eller åt dem... En uniform till en ny sorts hjälpkår, t.ex. vänkåren, mobil-laddar-jouren, soppatorskkåren, m.fl.

Fler tankar kommer..... GE INTE UPP!

Summan av FIlmerna

Regelverket, var det ja.
Jag funderade litet på varför kursledningen valt just de filmer man har visat oss. Just kombinationen av, eller kanske skillnaderna mellan filmerna, retar min tankeverksamhet. Har jag månne någon slags sug efter konspirationsteorier, eller kanske studentens eviga undran om hon har förstått uppgiften. Eller så kallar vi det tolkning på metanivå. Man tror ju inte att litteraturen i sin helhet är slumpmässigt vald på youtube, utan att en tanke finns med en bred inspirationsbas.
Ja hur var det nu...
Först tittade vi på Caracas: Den informella staden bygger sig själv. (min gamle chef skulle ha sagt: om man bara ser till att det är fint i hörnen, ordnar det sig av sig själv på mitten..)
Myran: Allting går, om man är tillräckligt stark i käften (eller anden).
Bokhuset: Man kan bygga av vilket material man vill.
Mannen som hamnade vid sidan om: man får anpassa, allteftersom.
Den modiga flickan i Salaam: Integritet kommer före popularitet, men det krävs MOD.
Den svenska staden: Skruva upp tempot.
Streetartfilmen Inside Outside: Uttryck dig!
Den sista filmen, som jag bara såg ett litet klipp av (och därför gissar..):Vänd, Vrid, Gör det oväntade, och se vad som händer. (Rätta mig gärna, ni som såg filmen)

Jag kommer antagligen att återkomma om regelverket.....
Staden är byggd, redovisad, riven, och slängd. Konstigt att inte känslan är större. Men det verkliga bygget har faktiskt skett på insidan av mig. Och där är det inte färdigbyggt, redovisat eller rivet. Eller slängt!
Mitt hus som har fått lufta sig sedan igår, placerades på "retreat". JAg kände mig plötsligt osäker på om instruktionen sa att den skulle placeras i staden.... Eller fick den komma ut på landet, stadshus som den är...? Nåja, I de större städerna försöker man ju bygga nya "miljonprogram" men nu med litet skärgårdsidyllkänsla... så varför inte tvärt om??! Självklart halkade jag på bryggans påstigningsramp, och räddade mig genom att doppa huset i vattnet! Retreat!!

Men nu börjar ett nytt bygge!
Hur brukar jag uttrycka mig? JA, inte är det mycket jag har gjort konstnärligt, i mina dar... men litet teckningar med vanliga färgpennor, eller vattenfärg, akvarell. Broderi, vävning, sömnad är nog det jag skapat mest i... Plast har jag ju nyligen upptäckt och känner mig inte helt färdig med. Framför allt har jag nog uttryckt mig litterärt och musikaliskt. Jag gillar ALLT! Speciellt NYTT! Någon gång skulle jag vilja jobba med glas. Kan man blanda glas och textil? Eller brinner det upp?

Sluthets!

Här kommer litet bilder på nuläget. Husen börjar mer och mer likna hus, och dagen idag kommer att präglas av ännu mer fönsterfrenesi. Hoppas jag hinner klart. Imorgon fredag har barnens dagis stängt, så jag får vackert stanna hemma. Hoppsan! Där står visst en personlig ägodel, mitt i alltihop!!! (dagens kort!)
Jag tog litet bilder på delar av min stadsdel, sedd genom min grannes. (synd att jag glömde ta bort mitt utkikstorn; stolen.) S:s utsökta nöjespark förlåter det mesta andra....

och M:s förortsidyll tillför min tegelstad, litet färg och gemyt.

Så här såg det ut innan jag började måla.

Idag ska jag försöka göra klart!! HA! Man kan inte annat än försöka.

Jag håller på att fundera på det implicita regelverket.. Återkommer med det i e.m.

Framåt

Fast först litet bakåt.

Vi har ju sett litet filmer också, som jag inte nämnt. I måndags tittade vi på The game, med Michael Douglas, mfl. Där kan man snacka om spel!! Herregud vad den är bra, den filmen. Spelet kanske är litet för "skarpt" för min smak, men det är i alla fall konsekvent. Inga små kort om att göra tvärdrag i rummet, som mitt kort sa igår, utan riktiga biljakter, drogningar, hissschaktklättringar, osv. Men å andra sidan har jag ännu inte tangerat hans nivå av leda i det "verkliga" livet, heller. Kreativa och generösa spelledare från CSV (eller vad det hette) göre sig icke besvär med mig. Hdk:s spelledare duger gott. Slutet var twistat så många gånger att man skulle kunna kalla det jitterbugg! Men spännande, var den.

Igår fick vi se en liten inspirerande film från mitten av 50-talets Stockholm. Från början förutsägbart, och med ett tempo som tillät mig att gå in i filmen, innan den började skruvas.. Från gemytlig svartvit journalfilm från 6 juni 1955, till vådliga bilfärder genom rusningstrafik. En liten berättelse om en rånare och poliserna som jagar honom, ligger som en tråd genom andra halvan av filmen, och som inbiten Trenterläsare, kan jag inte låta bli att titta efter Harry Friberg och Vesper Johnsson... Filmen var en bra inspiration till hur man kan utforska, experimentera, vända och vrida på ett medium, och hitta nya kommunikativa uttryck. Utan att veta, gissar jag att den är gjord av en av konstfilmens pionjärer. Stort! Och litet exklusivt efter N:s kommentar om antalet tidigare tittare.

Idag är det EN NY DAG!! Solen skiner, och jag ska äntligen få börja måla. Fönster, antar jag, men ändå! Nästan alla mina hus är klara, och nu är finlirens tid. Framåt!! (och idag har jag kameran med, oxå)

Inte bara lärkan....

Mitt inlägg om den lille fransosen, igår, blev litet rumphugget. Detta kan skyllas helt på datorn, uppkopplingen, eller varför inte blogger!! Något gick fel när jag skulle spara, först en gång, sedan en gång till, och efter att ha skrivit om texten två gånger, struntade jag i det, den tredje.

Nåja. Den lille fransosen fick tillslut nog, och det sista vi såg av honom, var svävandes i kosmos......

Innehållet på mina kort de senaste dagarna har försvunnit i den förlorade textmassan. Fredagens kort : Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt. (Jamen, det gör jag ju JÄMT! Väl?) Ganska kul. Men Måndagens kort var desto roligare: Utveckla spelets regler med ytterligare en regel. Jag, som just haft tankar om reglerna i spelet! Haha! Vad ska jag ta..... Riv hela rasket och gör en 2-dimensionell bild istället ?? Eller, Alla måste ge ett av sina hus till grannen. Kanske: börja varje dag med att ge grannen beröm.

Varför just grannen, tänker jag. Jamen, är det inte just där det hettar till mest. På ena eller andra sättet. Och vi har verkligen en skön stämning i skulptursalen, hela gruppen, men på något sätt samverkar man mer med sina grannar ändå. Både praktiskt och mentalt.

Efter en liten funderare, bestämde jag mig. Barnen. De är inte synliga i våra stadsbilder. Konstigt att jag inte tänkt på det tidigare. Vi är ju ändå en yrkeskår som jobbar med barn. Är det för att vi har "sommarlov" som vi tänker bort dem? De är ju ganska många, trots allt. Min regel blev således:

Skapa en plats för barnen i din stad. (eller hur jag nu formulerade mig..)

En snäll regel, tyckte jag. Ganska kul, självklar, och inte svår. Reaktionerna från kamraterna var dock blandade. Inte helt positiva, om man säger..... Vad BRA! Just därför var den regeln NÖDVÄNDIG! Nästa gång jag får bestämma, ska jag göra en regel om etnisk integration. Eller om genusneutral stadsmiljö. Eller handikappvänlig! Eller varför inte; en som vuxna får komma in i, bara om de kan koden.

Bilden visar dagens utmaning...... Mycket balkonger, blir det...

Måndag morgon.

Min stad har skenbart vilat under helgen. Men jag märker att den sitter där inne i huvudet och brusar, hela tiden. Jag känner att jag inte riktigt har införlivat speltanken i mitt deltagande. Jo, tanken på det finns med, men min hjärna bryr sig inte riktigt om det lokala spelet på hdk, utan behandlar istället det generella, universella, mänskliga och globala spelet. (Våga vara pretto - gäller det fortfarande?) Ta t.ex. lekens regler. Barns lek är ju explicita övningar i hur livet går till i vår kultur.

När man leker med barn, får man sig mycket snart både de formella och de informella reglerna till livs. Regeln; alla får vara med och sätta regler, om de kan koden!, kommuniceras genom att man nonchaleras och tillrättavisas om man inte "säger rätt". Koden i detta sammanhang är att: regler bestäms i imperfekt.

Barnet: -Då körde du mig till dagiset.

Mamman:-Då kan jag ju åka och handla sen.

B: -nej, du ska svänga in här, och ställa dig där...

M:- Men efter dagis åkte jag till affären..

B: - Då kunde du ju hämta mig så jag fick åka med.

Om den vuxne inte är riktigt på det klara med "koden", kan barnet förtydliga genom att dessutom skifta röstläge, till en auktoritär och allvarlig röst, när reglerna diskuteras.

Är det inte precis så det är??!! Den som kan koden, har tillträde. Eller makt.

Den egotrippade tegelstenen: Allt, kan inte anklagas för att ha berört mig djupare, direkt. Jag har glatts, känt igen, undrat, imponerats och blivit uttråkad. "Bla bla bla bla perturbationer, bla bla bla bla bla färdkost bla bla bla bla poesi bla bla bla bla bla särtänkande bla bl abl abl abla paternellt, bla bla." Jag hade precis bestämt mig för att boken helt enkelt var tråkig och meningslös, när jag fick syn på det förlösande stycket: (på sidan 559!) "2002, december. Jag fick e-brev från dig. Du hade sökt på: >>+gombrowicz+kyrklund+proust<<" AHHAAAAA! Den som lyckas hitta den bredaste, eller smalaste, eller konstigaste kontaktytan, vinner!!!! Författarinnans senpubertala egotripp är helt enkelt inte intressant, tänkte jag, lycklig över att ha fått någon slags förståelse för kurslitteraturen, och tänkte precis lägga den åt sidan, då jag hittade ett stycke som faktiskt var full av LIV. (sid. 562) Bara några få rader - om verkliga livet. Eftersmaken blev till slut ganska god, men jag känner mig nu helt färdig med Allt.

Glöm inte att skriva några rader om den förtjusande, men misstrodde lille fransmannen, som blev förskjuten 91cm, står det på en liten lapp. En underbar liten animerad film som vi såg förra veckan. Den lille, helt vanlige mannen träffades, helt oförutsett, av en meteorit. Och hamnade en liten bit utanför sin vanliga position. Det jobbiga var att resten av världen var kvar på samma ställe som tidigare. Han var alltså tvungen att justera sig 91 cm åt höger. Detta låter märkligt, och det är det också, men filmen var en verkligt fin metafor för hur en omstörtande händelse tvingar oss att återupptäcka vardagen, om än i något justerad tappning. Likt den lille mannen anpassar vi oss i ganska stor utsträckning till nya förutsättningar, och när han, i ett försök att slungas tillbaka, träffas en gång till och dessutom förskjuts 75cm nedåt,
känner han det rättså hopplöst.

så här långt hann jag.

Spelets regler 3. Den första regeln

De första dagarnas umbäranden genererar genom min hjärna andra regler än de uttalade. Det är en skön kombination; att först arbeta med praktisk tillverkning, med mätande, beräknande, märkande, skärande och slutligen ihopsättande, allt under en del slarvrelaterat svärande. Sedan sätta sig på bussen, och låta tankarna flimra omkring.

Jag tänker på symboler. T.ex. staden. Symboliserar civilisation, förfining, utveckling, men också girighet, att aldrig vara nöjd utan alltid vilja ha mer, misär och subkulturer. Myran: idoghet, strävan, envishet, frihetslängtan, men också dumhet, människans respektlöshet, storkäftad, kollektiv. Boken representerar för vissa: kunskap, sanning, gudstro, men för vissa: förtryck, otillräcklighet och integritetskränkning. Husen som jag bygger är: konstruktioner, delar som blir en helhet, aldrig starkare än dess svagaste del, skydd eller fängelse. Konstigt hur ett höghus kan representera hur människor knör ihop sig på minimal yta men ändå ofta saknar närhet. På landet (där jag bor) känns det som om man trots den glesa bebyggelsen är nära. Nära livet, människorna, naturen. Ett mått på detta upplevde jag imorse; på busshållplatsen i Ulricehamn hälsar man på varann. Inte för att vi känner varandra, utan för att det verkar fjantigt att vända bort blicken när man står 3-4 personer mitt ute på riksväg 40. I Göteborg känns det nästan som en förolämpning om man råkar möta någons blick.... Missförstå mig inte nu, JAG ÄLSKAR GÖTEBORG! Men det är konstigt att det är så olika.

Regel no.1: Man måste VILJA.

Man måste vilja: hälsa, bygga starka vänliga hus, vilja delta, kommunicera, försöka en gång till, när det inte gick första gången, osv.

Om man vill, hittar man möjligheter! (Där satt den! )

En del av min stadsdel, där man kan se hur människorna, likt myror, har trängt ihop sig på höjde, bredden och djupet. Men också att frihetstörsten och viljan till något mer finns, genom alla takterasser och aktiviteter på taken. Förvånandsvärt få som har gröna växter på taken. Men kortet kanske är taget på vintern....

Idag blir det till att bygga hus!

Förresten, gårdagens kort: Förhandla till dig mer utrymme. ( litet på Å:s, och litet på S:s)

På återseende.

spelets regler 2.

Här gäller det att skriva om allt som händer, för när man tänker efter, händer det väldigt mycket. Att inte glömma bort. Inte heller det lättviktiga.
I förrgår såg vi filmen Caracas, om Venezuelska staden Caracas. The invisible city. Den formella urbaniseringen vs. den informella. Det kändes litet svårt att avgöra vilken som var viktigast/bäst. I skolan har vi samma funktion som arkitekterna i filmen. Det svåra är inte att forma fungerande strukturer, utan att bäst ta vara på och uppmuntra de positiva krafter som finns i de reella förutsättningarna. Inte helt förvånande skulle vi bygga en stad.
Igår fick vi ännu en film att fundera över. Om myror. Deras käftar kunde slås samman med sådan kraft att de med hjälp av den kunde hoppa högt. I flimens försöksakvarium, och med superskarpt filmat i slowmotion, såg myran ut att flyga. Eller försöka flyga. Man fick också se den brutala kraschen mot "golvet" då den misslyckades. I slutsekvensen fick vi dock se en myra, som genom sin stora glappkäft lyckades upphäva tyngdlagen, och nådde friheten, om och, i vingligt skick. Filmen tog ungefär lika lång tid att se som detta inlägget tog att skriva.
Spelets regler: vi kommer varje dag (?) att erhålla ett litet kort med nya förutsättningar eller order. Mitt första var inte helt lätt att genomföra skulle det visa sig.. "be din granne att bygga vidare på din medan du går till biblioteket för att kolla referenslitteratur" Jag väntar en stund, så vi hinner komma igång...., tänkte jag. En efter en började droppa av, och när jag tänkte ta "en tur tilll bibblan" fanns ingen granne tillgänglig. Jag väntade och väntade.... Till slut gav jag litet upp, och sa till O när jag var på väg ut, trots att hon inte var granne. Hon sa:- Jaja....
Jag var verkligen nyfiken (ingen förvånad?) på vad de andras lappar innehöll. Idag fick jag svaret på en, ialla fall. S hade röjt ut hela sin stad och gjort en kopia på min. Allt jag hade gjort under hela dagen igår, hade hon kopierat på typ halva tiden. JÄTTE FINT!! Litet impad.


På morgonen idag har vi tittat på ett youtube-klipp om ett husbygge. Om man anser att kunskap finns i böcker, kan man lätt tolka in funderingar om kunskapande och lärdomssoliditet. Om man tycker att kunskap är det som finns i människor, utanför böckerna, vet jag inte vad man tolkar in....... Ska fundera på det idag. Fängelse, kanske. Kan inte låta bli att tänka på en kvinna i radion häromdagen, som hade lösningen på konflikten i Israel/Palestina; Utbildning. Men var kommer det papperslösa samhället in....?
Nu ska jag upp och bygga litet. Kul.

1. Staden

Ny uppstart! Nytt projekt! Nya kompisar! Spännande.
Att bygga en stad. Alla fick vi olika urbana miljöer att avbilda, och min såg ut att vara en bit av New York, eller liknande. Stora, höga oftast teglade bostadskvarter. Genomfartstrafik, inte ett träd eller en gräsplätt så långt ögat kan se. Hade det inte varit för de kantiga formerna, som dessutom hade flera dimensioner på samma hus, hade jag nog inte funnit uppgiften speciellt inspirerande. Men nu ser jag fram emot att försöka på med alla små utbyggnader, altaner, påbyggnader, och balkonger som präglar husen. Jag ska försöka få till en formel, eller liknande, för att lättare få rätt storlek på mina hus. Jag vill inte lägga för mycket tid på oviktiga detaljer, utan i första hand ägna mig åt det som ger området sin karaktär. Imorgon blir det till att fixa wellpapp.

aprés vernissage

Jag var verkligen helt oförberedd på att själva gestaltningen inte skulle kunna vara godkänd. Blev litet perplex. Den kritik jag fick var både befogad och konstruktiv, men hade nog gjort bättre nytta om den kommit som handledning istället.. Att visa sina alster och bjuda på vernissage, innebär ju ett mentalt arbete, och den lärdomen kändes, även den, nyttig och befogad. Kanske gjorde den examinatoriska kallduschen någon nytta, men just nu känns den för mig, och vad jag förstår flera med mig, onödigt brutal. Jag har svårt att glädja mig åt det goda lärandet.

Icke desto mindre, fick jag tillfälle att jobba ännu mer med mina kära former.

Skulpturen har vederbörligen rivits ner (av hjälpsam kamrat), och idag tagits isär, för att ånyo ha trixats ihop på ett uttrycksfullt sätt. Denna gången i skulptursalen.

Kritiken jag fick, gick ut på att mitt visuella språk inte var tillräckligt tydligt, att känslan jag ville gestalta inte var lättillgänglig för alla. Visa tydligt! Från att ha varit en produkt av mina tankar och händer, ska skulpturen nu bli en visuell kommunikation. Kanske var det den delen av instruktionen jag hade missat.

Min känsla är att mitt bubbel vill lätta. Strävar uppåt. Eller flödar. En annan viktig aspekt är att den söker ljuset. Min skulptur har inte ambitionen att berätta något annat. Vi får se om jag har lyckats denna gång.

Slutfrenesi

Jag borde verkligen känna mig stressad, nervös, kanske litet mindervärdig bland alla proffs, och åtminstone LITET onöjd med mitt verk. Någonting säger mig att det vore normala känslor, så här 3-4 dagar innan det ska vara klart! Jag försöker litet halvhjärtat.... Men jag har så KUL!
Efter alla misslyckanden och bakslag, borde jag ha tappat sugen, och struntat i att försöka fästa ihop mina evighets-åttor. Men, nejdå! Sugen har infunnit sig!

Nu har jag ju gjort en massa åttor av varierande storlek. Jag borde ju tröttna! Men, nejdå! Jag tycker verkligen att de är jättevackra, och jag vet inte HUR man skulle kunna tröttna på dem. Speciellt de svåraste, mittemellanstora. ( Det slår mig, att det är ju beteckningen på mina favoritelever, också: de svåraste och mittemellanstora.)

I tisdags tog jag mitt pick och pack, och hängde upp det i skulptursalen. Det kändes så mycket när jag kånkade och bar, men blev bara en liten rännil. När jag gick och ställde mig i aulan, stod det klart för mig att; det behövs fler!!

Kniven i ryggen och nödvändigheten att välja lösning på "fäst-problemet" fick mig att börja råjobba. Är det det som kallas driv, tro? Litet tur i oturen, att jag tappade rösten fullständigt på tisdagskvällen, så jag stod i källaren och jobbade hela onsdagen, i tysthet. Producerade!

Jag har verkligen glatt mig åt att göra de här åttorna. De fascinerar mig. De är helt konfliktlösa, trots all muskelkraft jag fått betala för varenda en. Muskelkraft ger harmoni?

Så därför är jag inte det minsta nervös, stressad, osv. Det ska säkert gå bra!
Om någon frågar vad jag har gjort, kan jag alltid säga: -Det är transparent plast! Se, vad vackert!

motstånd är kreativitetens moder...... väl..

Och svaret är......................NEJ! JAG HAR INTE VUNNIT ÄN!!!
Eller, man kan säga att det råder väpnad stiltje på "8"-fronten. Som ni förstår lyckades inte heller den superstarka packtejpen hålla emot de enorma spänningarna i mina pvc-plattor. Med tanke på detta, förstår ni alla hur oerhört stark jag egentligen är! Och det är inte allt! Då säcken med mina tejpade försök släppte ifrån sig ett -pjoink fler än fyra gånger, insåg jag att det inte var frågan om enstaka slarvtejpningar. Endast de jag hade hängt upp i flickornas gungställning, och som under natten utstått både regn och halv storm, och dessutom nattfrost (!), klarade sig över det första kritiska dygnet. När jag tog in dem, pjoinkade även de. Det var då .....f....n. Smart som jag är, öppnade jag inte den förpackning med pop-nit-utrustning jag köpt, utan besökte min engagerade granne, som genast lånade ut sin. INTE HELLER DET FUNKADE!! Jag tröstar mig med att jag åtminstone får användning av min berömda, och ibland ganska enerverande, envishet. Mitt sätt att lösa denna konflikt gick ut på att syssla med sånt som FUNGERAR! Alltså tejpar jag glatt vidare, men nu endast mina små pytteåttor.
Med monotont intelligensbefriat arbete (som att tejpa 300 plastbitar) går min hjärna igång igen. Nya former av pvc-plattor, nya uttryck, små gubbar, stora gubbar, raka former, runda former, och, varför inte, kantiga, flätade former.... Utan att reflektera alltför mycket över orättvisor i världen, låter jag mig bli kommersialismens hantlangare, och fäster ihop mina tejpade åttor med en tag-pistol, i personalrummet på en fabriksförsäljning i Gällstad.

Min konfliktgestaltning består i nuläget av: ett moln, en svans (jättelång), 10 små gubbar, och en allseende gud (eller storebror). Imorgon ska jag ta med mig hela rasket till hdk och försöka lista ut vad som ska vara med, och vad som inte.

Kommer ni ihåg för exakt 3 månader sen...

Himlen får vänta...

Fasen vilket motflyt, när inte heller speciallimmet fungerade!! Limmet var säkert bra, men krävde att man fixerade ytan i 4 minuter + härdade i 24 timmar för att det skulle bli hållfast. Med den spänning jag vrider mina pvc-bitar till, lyckades jag inte fixera utan att vrida....

Nu handlar det inte längre om att utnyttja materialets inneboende egenskaper - NU HANDLAR DET OM ATT VINNA!!!!!

Tejp, annan tejp, Karlssons klister, häftapparat, häftpistol, borrade hål med skruvpluggar, buntband, ståltråd, skruv och slutligen silvertejp. Ganska sur gav jag upp och lade mig i soffan och läste Claes Ohlssons katalog. Kastade mig in i bilen och åkte dit, köpte nitknipsare, nitar och ännu mer tejp.
Nu har jag kört litet testverksamhet med en ny superstark transparent packtejp, som faktiskt verkar hålla, åtminstone grundformen.

Jag testade att tejpa ihop "8-orna" med samma tejp, men det gick inte.. En tvättlina i vacker ljusblå nyans fick binda samman ett stim. Och det gick!

Nåja, dagen är inte slut än, men det skulle onekligen vara skönt med litet rationell arbetsro.

Det syns väl inte för mycket, eller hur? Slutligen, appropå himlen; det är ju svårt att inte vara naturlyriker när man bor så vackert som jag...

diskussionsbild

Saknade en bild, som bättre visar vad jag tänker....

likasinnade

Jag säger bara, SUCK! Här är uppenbarligen en man som skulle ligga risigt till om jag inte var lyckligt gift!! Olafur Eliasson: Colour square sphere (2007)

transparensens själ...

Attans också!! Man får vrida på huvudet!! Detta är vår vackra gamla ek. Helt utan baktankar.

Transparensens fiende nr 1: DAMM. eller åtminstone transparensskulptrisens...

Transparent är ett trendord som faktiskt redan är på väg ut, enligt dem som vet sånt... Ordet har starka värden kopplade till sig, vilka speglar den tid vi lever i. Direktöversättningen till svenska torde väl vara: genomskinlig. I ett demokratiskt samhälle som skryter om sin låga korrumptionsfaktor, är den statliga administrationens transparens ett sätt att vidmakthålla uppfattningen om det Lutheranska samfundet, med det strävsamma folket, som aldrig skulle komma på tanken att sko sig på någon annans bekostnad! Solidariska som vi är! Eftersom vi inte har något att dölja, ÄLSKAR vi transparens! Motsatsen till ljusskygghet! Samtidigt vet man ju att om man är litet suspekt, så där, ska man försöka verka så normal som möjligt, och låtsas som det regnar... Regndroppar har också ett visst mått av transparens. (Var det en loop, där?!)

Nåja, Den katolska kyrkans stängda dörrar har ju i alla fall inte skyddat dem från moraliska katastrofer, och vårt transparenta politiska system garanterar tydligen inte de enskilda politikernas rättspatos.

Transparent betyder alltså ärlig, sann, oskyldig.

Transparens- ordets ursprung är säkert latinskt, som de flesta andra. Trans = genom,över. Parere- synas. (Svensk etymologisk ordbok)Parent -förälder- tillsyn... ( egen spekulation)

LUFTEN ÄR GENOMSKINLIG, TRANPARENT - men ändå bryts ljuset av dess innehåll och filtrerar vad vi ser! Luften är INTE osynlig. Den bryter/förändrar verkligheten.

For en tur till plastfabriken, där jag gör mina fynd. Denna veckans produktion har präglats av smältlim och misslyckanden. Gjorde ett stort evighetsskum :-) som jag tog ut och fotograferade mot en häftig ovädershimmel. Blåsten tog skummet, och en stor del gick sönder, trots smältlim. Alltså, min vana trogen, så beklagade jag mig för plastexperterna, och blev raskt lotsad till en herre vid namn Björn; limexpert. Han hade full förståelse för min frustration över att köpelim antingen är för otransparent eller för styvt. Det funkar helt enkelt inte på PVC. Tangit!! Så heter limmet som är svaret på alla mina böner, enligt Björn. Jag fick köpa en tub av honom, billigt! Dessutom fyllde jag på mitt, redan mycket omfångsrika lager av plast, och begav mig hem. Jag har inte hunnit prova än, men det ska jag väl ha gjort innan måndag, hoppas jag.

Vårt seminarium; utställningsteknik, i torsdags, var mycket givande. Driftiga klasskamrater som tar initiativ och gör sitt jobb, stimulerar hela gruppen. Effektivt arbete utan långbänkar och väggmålningar... Jag ser fram emot utställningen.

Veckans transparenta tema har varit - Konstruktion och TEJP.Jag har jobbat med olika former och olika fästen. Min mycket suddiga bild av det färdiga "verket" innehåller en konstruktion med raka former, och en kaskad av rundade former. JAg har dessutom mixtrat litet med perforering.


Jag kom tidigare fram till att det transparenta viker sig för motivet som skiner igenom. Alltså: skulle jag vilja göra det transparanta litet mer intressant. En linje färg, några hål (också transparenta) eller en frostad yta. Provade litet.. vi får se vad det blir. Jo det är intressant.. men intressantare....??













Här är en som hittat nåt intressant med strålning.

Samtidigt pysslar jag med att göra det transparenta så transparent som möjligt. Inget lim! Helst ingen tejp! Transparent fiskelina och självfästande anordningar.... (á lá MH-Y)

Tyvärr kan jag konstatera att Smältlim är bra på hållfasthet i detta sammanhang! Jag har byggt litet på en optimistisk upprättstående konstruktion, endast med PVC-plattor och vanlig hushållstejp. Gick ganska bra. Men hålfastheten räckte inte. Fast å andra sidan var det inte speciellt fantasieggande heller! Jag tänkte göra en slags transparent pelare som var fylld av gissa vad; jo, transparenta former. Så gick mina tankar till Sergels torg i Stockholm, och Edvin Öhrströms fantastiska pelare i glas och stål.

Pladask!

Min konstruktion nådde nya nivåer (lägre) och modulerades.
Hållfastheten är fortfarande inte fullgod, men jag gillar formen! Ymmighetshorn? kosmos? Ett kar för bubbliga flöden?

Transparensen är så genomskinlig att den nästan MÅSTE dölja något! VAD? Jag har tidigare hittat dess inneboende energi/spänning. Samtidigt ligger dess styrka i att låta annat skina igenom! (Avslöja?)

JAg hinner nog helt enkelt inte skriva allt jag har på hjärtat just nu, så

VI ses.

Med nya krafter..

Jag sitter i bussen på väg hem från handledningen idag. Har en förnämlig känsla av trygghet, trivsel och utmaning(!) efter vårt möte. Gruppen känns tight, och genuint intresserade av varandra och våra gestaltningsprojekt. M:s handledning är rak och ärlig - och mycket lyhörd. Alla gruppmedlemmars kommentarer och infallsvinklar, ger nya dimensioner att utforska. Alla projekt i gruppen har samband med någon av de andra. Intressant. Jag känner att min transparenta historia har samhörighet med både K:s transparens, A:s konstruktivism, och O:s förmodade önskan att titta in och möta känslor. Som genom en skyddande lins, eller ett genomskinligt skal, känner jag anknytning till M:s och B:s foto/filmtanke. Vad är det jag kommer att få syn på genom min transparens?
I mitt förra inlägg skrev jag om känslan att det transparenta motivet blev mindre intressant än det som beskådades genom det. Ni vet, himlen.. Är det det jag ser; att verkligheten ÄR VIKTIGARE än filtren den passerar på vägen till mig? Kanske.. Men betyder det att de är oviktiga, filtrena?

Det var några bilder som aldrig kom med i mitt förra inlägg. Jag ska försöka lägga in dem här, sen när jag kommer hem. Det var en ny struktur som visade mig att det, i mina rektangulära polyetenlappar, finns en inbyggd spänning. Jag försökte göra en fastare konstruktion, som jag skulle kunna förstora på höjden, men lapparna hade en egen strävan.

Jag ska fortsätta att bygga på min "porösa-transparenta-bubbliga" struktur, och försöka utnyttja den inneboende spänningen i materialet.
M och jag samtalade en stund utanför kaféet innan vi gick hem. Och medan vi satt där upptäckte jag en massa transparenta färgade plastfickor som någon ville bli av med. Jag ska fundera på hur och om jag ska använda dem... litet frestande... Vi får se..

Gestaltningsvecka 1

Vilket fantastiskt sätt att fördjupa sig! Är det möjligt att detta skall examineras? Redan när vi fick uppgiften för en månad sedan, gick min hjärna igång. Den första och mest spontana reaktionen var att; nu ska jag ÄNTLIGEN genomföra min ”universella pendel” Den har dykt upp i så många sammanhang; ekonomin, barnuppfostringsmetoder, litterära uttryck, musikaliska trender, kjollängden, osv.osv. Det skulle vara så kul att försöka gestalta den eviga pendeln. Eller kanske ett urverk, med mässingskugghjul som representerar tidens tand, eller flykt, eller nåt... Ett kaleidoskop … eller ett tittskåp. Eller en vågask, en sån där med olja och vatten som vickar fram och tillbaka. En låda med olika titthål, där man kan se pendeln tredimensionellt ur olika perspektiv.

Om du kan se din gestaltning framför dig – ta ett annat! Hmmm.

Ett annat syfte med denna fördjupning är att ta tillfället att utforska ett material, en metod eller en teknik. Vilket tillfälle! Glas, metall, betong, pastellkritor, pärltavlor, plast, det finns obegränsat med möjligheter.
Något som intresserat mig på ett tidigt stadium, är transparens. Genomskinligt, ljusbärare, synligt, och i sig själv en konflikt. Som en sköld, ett skydd, utom visuellt. Papier maché fast transparent. Genomskinlig plast. .. Plastic maché!!

Samlade ihop litet plastpåsar och förpackningar, och gjorde en korv av plastfolie. Utrustad med limpistol, tejp, men utan inspiration, arbetsro eller tålamod, gjorde jag litet tester. Jag vill inte påstå att det blev speciellt bra, men å andra sidan blev det tillräckligt dåligt för att jag är förvissad om att det kan bli MYCKET bättre.

Efter handledningen i tisdags stod det klart för mig att det var plastic maché och transparensen jag ska jobba med. Handledningen gav mig precis vad jag behövde, en puff i någon riktning. Efter att ha ”målat in mig i ett hörn” kändes det som om ”världen låg för mina fötter” igen.
I mitt tidigare liv, har jag gjort en kollektion förpackningar i plast (för pasta), och kontakten med förpackningsfabriken i Borås återupptogs direkt på onsdag morgon. Jodå, jag fick komma och rota i deras spillkontainer. Så det gjorde jag. Transparent plast i olika tjocklekar och hårdheter, i akryl och pet, fick jag. Resten av eftermiddagen ägnades åt att röja plats, och upprätta en arbetsplats i källaren, där mina alster inte riskerar att demoleras av lekande barn.

Limpistol, sax, radio, godis, kaffe, klassiska favoriter vol.2 (från Beethoven till Mozart) och en väldigt massa plast. Och föresatsen att bara leka och se vad det blir.

Jag har svårt att inte försöka gestalta någon...... det kommer hela tiden gubbar, blommor, symboler.... kanske är det det, det ska bli.. Är transparens abstrakt eller konkret?

I källarens taskiga belysning har jag svårt att se vad jag gör. Transparensen blir på något sätt ännu transparentare när inget direkt ljus bryts genom den. När jag tog ut mina provalster i solen, fick de genast mer liv. Men där ute i solen tränger sig omvärden på, och transparensen kommer i bakgrunden (!!????) Typ, -vad vackert man ser himlen genom den! Transparens som transformator.... …................................ …..

Litet associerar jag till Mattias porösa strukturer.

Jag har gjort litet försök med att värma plasten för att kunna forma den. En gammal gjutjärnspanna på spisen. Mycket doft för litet form, och pe:n blev bara trådar och till slut något som såg ut som knäck. Gaserna av akrylen får jag nog kolla upp, om de är så nyttiga... Det var lätt att vädra ut, men lukten satt ändå kvar länge.. i hela huset... Tänk om man kan forma runt en form.. t.ex. en ungsvärmd sten..

Det finns litet kvar att jobba på...

Skissboksreflektioner

Jag trodde att gränser var ett tema som utan problem skulle trigga igång en flod av tankar och bilder hos mig. Speciellt som man var litet "uppvärmd" av färdighetsprovet. Detta; min första skiss, gjordes i positiv anda och med tillförsikt inför den nya värld jag hade framför mig.

Och sen var det STOPP! Eller, inte stopp, men torka. Det var som om att; bara genom att ta fram skissboken, var gränsen dragen och muren byggd! Alla mina tankar gick åt till att hata gränser, mycket mer än jag egentligen gör! Mången bussresa har ägnats till att försöka komma åt gränserna via diverse omvägar, för att lura mig själv att närma mig från ett annat håll...
Överskridande - är en tanke som kan lura in mig i gränsfållan! Den här bilden visar på en extremt effektiv gränsförflyttare! Att kommunicera med mycket små barn, kan få mig att göra nästan vad som helst, för att överbrygga hindren.

Gränser är ju faktiskt inte så statiska som man lätt kan tro!! Flytande gränser känns trösterikt. Fast genom att frysa dem ibland, kan man lättare se nya utgångar/ingångar.

Strunt!!!!
Här sitter jag och tänker och tänker, och tänker. På gränser och bomber och egna mentala spärrar! EGOTRIPP! Det känns inte VIKTIGT! Ingen människa är en ö. Jag saknar det sociala metaperspektivet. Även en skiss är ett uttryck för något jag vill uttrycka!!! Så lättviktiga mina skisser är: tänkte jag, och kastade mig glatt in i det sociala samvetets mest lättillgängliga offer.
Världssvälten!
FAO: FN:s organ för tryggad livsmedelsförsörjning i världen, uppskattar att 923000000 människor hungrade under 2009. År 2000 enades man om FN:s mål ; att minska antalet med hälften till år 2015, men på grund av den globala ekonomiska turbulensen under förra året, ÖKADE istället antalet människor i välden som inte får tillräckligt med mat för att överleva, med 75 miljoner/140 miljoner (beroende på vem man frågar). Detta på grund av att matpriserna höjdes!!!! Inte för att det saknades mat!!!!
Genom att tänka på en miljon människor och rita 923 streckgubbar (140 rosa) gjorde jag INGET för att lösa problemet. Men jag blev medveten om läget.