omvändelsen..

Jag måste nog erkänna att jag har snöat in på den första delen av min mening. Den är, enligt min åsikt, essensen av de resterande satserna. Bistå dina medspelare. Nu, mer än någonsin, är världens befolkning våra medspelare. Dels på grund av det ökade globala utbytet, men också det ökade behovet att samarbeta över etniska och kulturella gränser, för att rädda miljön.
Min första tanke handlade om alla dessa bistånds/tiggar-galor på tv. Jag irriterar mig litet på dem, och känner mig litet skeptisk till om de verkligen gör nytta, eller om de är ett billigt och populärt sätt att köpa "moderna avlatsbrev". Eller är det ett uttryck för den fortsatta amerikaniseringen, där chairity är ett omfattande och socialt vedertaget fenomen.
Efter allt tänkande under helgen som gått, var det skönt att sätta sig vid datorn och utföra litet handgriplig reserch. Utforska bistånd!
Hamnade först på Wikipedia: nämndeman, gav RFS: riksförbundet frivilliga samhällsarbetare. WOW! Vad imponerad av mina medmänniskor jag blir. Kolla denna länken!! Så många människor som gör saker för andra, utan att det annonseras om det! FRII är frivilligorganisationernas insamlingsråd, och där kan man läsa om hisnande siffror för hur mycket pengar som samlas in i Sverige varje år. IMPONERANDE! Vidare till Radiohjälpen, som är Sveriges Radios insamlingsorganisation. FANTASTISKT! Min skepticism mot insamlingar och välgörenhet börjar falna, och jag inser att väldigt många av mina medmänniskor gör BETYDANDE insatser för sina medmänniskor! Är det bara jag som tänker på mej? Hittade en pdf: Undersökning om svenska folkets attityder och givande till ideella hjälporganistationer, synen på ideella fonder samt inställningen till företagens samhälls- och miljöansvar. (Swedbank Robur januari 2010) Om jag jobbar vidare på det här spåret, ska jag absolut fördjupa mig i den.
Slutligen, med hjärtat varmt efter att ha återupptäckt idealismen hos människorna, tittade jag in på SIDA. Den statliga delen av biståndet utom Sverige, gjorde mig inte mindre imponerad.

Gestaltning!! Det känns inte längre oöverkomligt att hitta något att gestalta. Som vanligt är det SOVRA som är det svåra. Denna gången ska jag utgå ifrån något jag vill berätta. Som omväxling.
Kanske ska jag utforma ett "förstapris" och dela ut det till hjälpande människor. Kanske ett bildspel med foton av ett flertal! De tystlåtna hjältarna borde få litet credit, dock utan att vulgarisera dem. Jag tror att jag vill säga detta:

Titta här! Mänskligheten är inte alls på väg åt helvete!! Medmänskligheten lever!!

Känns bra! Nu ska jag bara hitta på ett sätt!

Bistå andra spelare...

Tankar om biståndsarbetare. Varför låter det högstatus med bistånd, och lågstatus med service. I grund och botten tror jag att det är viljan och känslan av tillfredsställelse när man gör något för sin nästa, som driver både taxichauffören, missionären, servitrisen och sjuksköterskan. Man skulle lätt kunna påstå att det handlar om skillnaden i kompetens; chauffören och servitrisen utför ett arbete jag själv skulle kunna göra, medan sjuksköterskan och missionären måste ha extra utbildning. Kanske är det även därför utövande konstnärer/musiker oftast har tveksam status. Lärare i de "estetiska ämnena" får ju ofta höra kommentarer som indikerar det. "Så kommer de till dig och ritar en bild." " Vad kul det måste vara för dig som får jobba med din hobby!" osv Kan det till och med vara därför vi "tillåter" att killar tycker inte om syslöjd lika mycket som tjejer" och "man kan ju inte begära att killarna ska vara lika framåt som tjejerna i hemkunskapen.." Först när vi för fram bildämnet i skolan som ett kommunikativt ämne, som dessutom ökar i betydelse i it-kulturen, får det ett statusskimmer över sig. (anser jag under protest!) (Kanske en fotoserie med biståndsarbetare av olika slag. )

Andra biståndsarbetare:
När ambulansen ska hämta patienter med osäkra skador i "stökiga" stadsdelar, har de rutinmässigt polishandräckning. Detta gäller även andra "spelare" i räddningstjänsten. Undrar om det gäller i hela Sverige? Hur är det på landsbygden? Undrar om t.ex. en präst eller imam skulle få polishandräckning om de skulle till en "osäker" miljö?
Känner sig personal inom hemtjänsten sig trygga? Taxichaffisarna?
Kanske intervjua för en film?

Undersöka nyttan av populärföreteelsen tv-galor. Typ före - gala - efter.. grunda på statistik.. utveckling..

Jaja! Jag fortsätter väl tänka imorgon.. Midsommarafton. (Man tänker så bra med en liten sillbit innanför västen!!)

Fortsatt brainstormande

Det finns förvisso fler angreppssätt än de tre kodorden som ingångar till min gestaltning. Men alla goda ting är tre. Treenigheten är litet helig och förekommer i väldigt många sammanhang. Det känns slagfärdigt och trovärdigt med tre. Ditten och datten, kreti och pleti, javisst, det funkar som förenkling av det vi vill förklara. Till och med Yin & Yang känns ganska enkelt, men tro, hopp och kärlek!, ABC (som i andning, blödning och cirkulation), Fadern, sonen och den helige ande. Inte bara ett argument (saker är olika), utan adekvat, genomfört och trovärdigt. (För den som känner sig skeptisk till ovanstående resonemang, vill jag bara betyga att jag inte helt har glömt bort: peppar&salt, kvinna&man, svart&vitt m.fl) Lustigt, när man tänker på det; att retoriskt sett, är alla goda ting tre. Men i det sociala (infinita) spelet, är det verkligen inte någon fördel med tre. Där ska man antingen vara två, eller en större grupp. Detta tycks ju vara vedertaget, när man tänker hur laddat det blir när man t.ex. grupperar skolbarn i tre. Kärleksförhållanden med tre parter anses ju vara MYCKET suspekt. Tre indikerar också skarp läge: Varningstriangeln, Djävulens harpun (eller vad det är), återvinningssymbolen, osv.

Jag HAR tänkt på annat än tre.
Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt.
Så här i fotbolls-vm-tider går mina tankar till de emotionellt överladdade coacherna, som exponeras via tv i hela världen. Hur fick jag de associationerna? Hjälper de till med allt, eller?

Nej, nu måste sjuka lillflickan väckas.... jag återkommer!

Mitt kort - startskottet.

"Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt."

De första kodorden jag ser är BISTÅ, ERBJUD DIG, och HJÄLPA TILL. Jag vill gärna utgå ifrån något med litet nerv i, något jag faktiskt engagerar mig i, eller ifrågasätter. Något verkligt. Gärna litet skarpare än transparent plast. När min hjärna får flimra fritt, går det med en otrolig fart. Det är inte helt lätt att hänga med och skriva ned allt, men ungefär så här går tankarna. Bistånd, hjälpa till, de där tv-galorna för allsköns hjälpinsatser i Sverige och utomlands känns inte riktigt ärliga, längre. Kanske är det inflationen. Är de verkligen så nödvändiga som de utger sig för att vara? Kan man kolla om de har gjort någon skillnad, EGENTLIGEN. Första maj-blomman; där pratar vi handgripligt bistånd till nära och fjärran... eller? Bistånd.... är det ett sätt att döva det kollektiva samvetet? (det dåliga?) SIDA; är det egentligen en förtäckt handelsbalansgång med länder vi inte kan försvara vårt engagemang i ekonomiskt? Ser vi i dagens samhälle alltid pengarna som är inblandade? Betyder bistånd och hjälp alltid att pengar byter ägare? Är bistånd motsatsen till likgiltighet? Innebär det i såfall att likgiltighet är okommersiellt?

Att vara tillgänglig för att bistå andra med allt. Det låter litet som en gammal Lutheransk slagdänga, riktad till kvinnan. Att vara till hjälp och erbjuda.... (oket!) Kanske ska jag damma av de gamla trotjänarna; 4K:n som styr kvinnan. (kläderna, könet, kyrkan och köket!) Jag ser faktiskt en liten religiös ton i mina kodord. Kanske stoppa in Krucifixet, luther och sparbössan i något sammanhang.

Vi är ju privilegierade nog att leva i ett samhälle med många hjälpande institutioner, vilka erbjuder olika sorters bistånd. Ambulansen, brandkåren (eller räddningstjänsten, som de heter numera), kyrkan, socialtjänsten, hemtjänsten, osv. Jag kanske skulle göra något med dem.. Eller åt dem... En uniform till en ny sorts hjälpkår, t.ex. vänkåren, mobil-laddar-jouren, soppatorskkåren, m.fl.

Fler tankar kommer..... GE INTE UPP!

Summan av FIlmerna

Regelverket, var det ja.
Jag funderade litet på varför kursledningen valt just de filmer man har visat oss. Just kombinationen av, eller kanske skillnaderna mellan filmerna, retar min tankeverksamhet. Har jag månne någon slags sug efter konspirationsteorier, eller kanske studentens eviga undran om hon har förstått uppgiften. Eller så kallar vi det tolkning på metanivå. Man tror ju inte att litteraturen i sin helhet är slumpmässigt vald på youtube, utan att en tanke finns med en bred inspirationsbas.
Ja hur var det nu...
Först tittade vi på Caracas: Den informella staden bygger sig själv. (min gamle chef skulle ha sagt: om man bara ser till att det är fint i hörnen, ordnar det sig av sig själv på mitten..)
Myran: Allting går, om man är tillräckligt stark i käften (eller anden).
Bokhuset: Man kan bygga av vilket material man vill.
Mannen som hamnade vid sidan om: man får anpassa, allteftersom.
Den modiga flickan i Salaam: Integritet kommer före popularitet, men det krävs MOD.
Den svenska staden: Skruva upp tempot.
Streetartfilmen Inside Outside: Uttryck dig!
Den sista filmen, som jag bara såg ett litet klipp av (och därför gissar..):Vänd, Vrid, Gör det oväntade, och se vad som händer. (Rätta mig gärna, ni som såg filmen)

Jag kommer antagligen att återkomma om regelverket.....
Staden är byggd, redovisad, riven, och slängd. Konstigt att inte känslan är större. Men det verkliga bygget har faktiskt skett på insidan av mig. Och där är det inte färdigbyggt, redovisat eller rivet. Eller slängt!
Mitt hus som har fått lufta sig sedan igår, placerades på "retreat". JAg kände mig plötsligt osäker på om instruktionen sa att den skulle placeras i staden.... Eller fick den komma ut på landet, stadshus som den är...? Nåja, I de större städerna försöker man ju bygga nya "miljonprogram" men nu med litet skärgårdsidyllkänsla... så varför inte tvärt om??! Självklart halkade jag på bryggans påstigningsramp, och räddade mig genom att doppa huset i vattnet! Retreat!!

Men nu börjar ett nytt bygge!
Hur brukar jag uttrycka mig? JA, inte är det mycket jag har gjort konstnärligt, i mina dar... men litet teckningar med vanliga färgpennor, eller vattenfärg, akvarell. Broderi, vävning, sömnad är nog det jag skapat mest i... Plast har jag ju nyligen upptäckt och känner mig inte helt färdig med. Framför allt har jag nog uttryckt mig litterärt och musikaliskt. Jag gillar ALLT! Speciellt NYTT! Någon gång skulle jag vilja jobba med glas. Kan man blanda glas och textil? Eller brinner det upp?

Sluthets!

Här kommer litet bilder på nuläget. Husen börjar mer och mer likna hus, och dagen idag kommer att präglas av ännu mer fönsterfrenesi. Hoppas jag hinner klart. Imorgon fredag har barnens dagis stängt, så jag får vackert stanna hemma. Hoppsan! Där står visst en personlig ägodel, mitt i alltihop!!! (dagens kort!)
Jag tog litet bilder på delar av min stadsdel, sedd genom min grannes. (synd att jag glömde ta bort mitt utkikstorn; stolen.) S:s utsökta nöjespark förlåter det mesta andra....

och M:s förortsidyll tillför min tegelstad, litet färg och gemyt.

Så här såg det ut innan jag började måla.

Idag ska jag försöka göra klart!! HA! Man kan inte annat än försöka.

Jag håller på att fundera på det implicita regelverket.. Återkommer med det i e.m.

Framåt

Fast först litet bakåt.

Vi har ju sett litet filmer också, som jag inte nämnt. I måndags tittade vi på The game, med Michael Douglas, mfl. Där kan man snacka om spel!! Herregud vad den är bra, den filmen. Spelet kanske är litet för "skarpt" för min smak, men det är i alla fall konsekvent. Inga små kort om att göra tvärdrag i rummet, som mitt kort sa igår, utan riktiga biljakter, drogningar, hissschaktklättringar, osv. Men å andra sidan har jag ännu inte tangerat hans nivå av leda i det "verkliga" livet, heller. Kreativa och generösa spelledare från CSV (eller vad det hette) göre sig icke besvär med mig. Hdk:s spelledare duger gott. Slutet var twistat så många gånger att man skulle kunna kalla det jitterbugg! Men spännande, var den.

Igår fick vi se en liten inspirerande film från mitten av 50-talets Stockholm. Från början förutsägbart, och med ett tempo som tillät mig att gå in i filmen, innan den började skruvas.. Från gemytlig svartvit journalfilm från 6 juni 1955, till vådliga bilfärder genom rusningstrafik. En liten berättelse om en rånare och poliserna som jagar honom, ligger som en tråd genom andra halvan av filmen, och som inbiten Trenterläsare, kan jag inte låta bli att titta efter Harry Friberg och Vesper Johnsson... Filmen var en bra inspiration till hur man kan utforska, experimentera, vända och vrida på ett medium, och hitta nya kommunikativa uttryck. Utan att veta, gissar jag att den är gjord av en av konstfilmens pionjärer. Stort! Och litet exklusivt efter N:s kommentar om antalet tidigare tittare.

Idag är det EN NY DAG!! Solen skiner, och jag ska äntligen få börja måla. Fönster, antar jag, men ändå! Nästan alla mina hus är klara, och nu är finlirens tid. Framåt!! (och idag har jag kameran med, oxå)

Inte bara lärkan....

Mitt inlägg om den lille fransosen, igår, blev litet rumphugget. Detta kan skyllas helt på datorn, uppkopplingen, eller varför inte blogger!! Något gick fel när jag skulle spara, först en gång, sedan en gång till, och efter att ha skrivit om texten två gånger, struntade jag i det, den tredje.

Nåja. Den lille fransosen fick tillslut nog, och det sista vi såg av honom, var svävandes i kosmos......

Innehållet på mina kort de senaste dagarna har försvunnit i den förlorade textmassan. Fredagens kort : Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt. (Jamen, det gör jag ju JÄMT! Väl?) Ganska kul. Men Måndagens kort var desto roligare: Utveckla spelets regler med ytterligare en regel. Jag, som just haft tankar om reglerna i spelet! Haha! Vad ska jag ta..... Riv hela rasket och gör en 2-dimensionell bild istället ?? Eller, Alla måste ge ett av sina hus till grannen. Kanske: börja varje dag med att ge grannen beröm.

Varför just grannen, tänker jag. Jamen, är det inte just där det hettar till mest. På ena eller andra sättet. Och vi har verkligen en skön stämning i skulptursalen, hela gruppen, men på något sätt samverkar man mer med sina grannar ändå. Både praktiskt och mentalt.

Efter en liten funderare, bestämde jag mig. Barnen. De är inte synliga i våra stadsbilder. Konstigt att jag inte tänkt på det tidigare. Vi är ju ändå en yrkeskår som jobbar med barn. Är det för att vi har "sommarlov" som vi tänker bort dem? De är ju ganska många, trots allt. Min regel blev således:

Skapa en plats för barnen i din stad. (eller hur jag nu formulerade mig..)

En snäll regel, tyckte jag. Ganska kul, självklar, och inte svår. Reaktionerna från kamraterna var dock blandade. Inte helt positiva, om man säger..... Vad BRA! Just därför var den regeln NÖDVÄNDIG! Nästa gång jag får bestämma, ska jag göra en regel om etnisk integration. Eller om genusneutral stadsmiljö. Eller handikappvänlig! Eller varför inte; en som vuxna får komma in i, bara om de kan koden.

Bilden visar dagens utmaning...... Mycket balkonger, blir det...

Måndag morgon.

Min stad har skenbart vilat under helgen. Men jag märker att den sitter där inne i huvudet och brusar, hela tiden. Jag känner att jag inte riktigt har införlivat speltanken i mitt deltagande. Jo, tanken på det finns med, men min hjärna bryr sig inte riktigt om det lokala spelet på hdk, utan behandlar istället det generella, universella, mänskliga och globala spelet. (Våga vara pretto - gäller det fortfarande?) Ta t.ex. lekens regler. Barns lek är ju explicita övningar i hur livet går till i vår kultur.

När man leker med barn, får man sig mycket snart både de formella och de informella reglerna till livs. Regeln; alla får vara med och sätta regler, om de kan koden!, kommuniceras genom att man nonchaleras och tillrättavisas om man inte "säger rätt". Koden i detta sammanhang är att: regler bestäms i imperfekt.

Barnet: -Då körde du mig till dagiset.

Mamman:-Då kan jag ju åka och handla sen.

B: -nej, du ska svänga in här, och ställa dig där...

M:- Men efter dagis åkte jag till affären..

B: - Då kunde du ju hämta mig så jag fick åka med.

Om den vuxne inte är riktigt på det klara med "koden", kan barnet förtydliga genom att dessutom skifta röstläge, till en auktoritär och allvarlig röst, när reglerna diskuteras.

Är det inte precis så det är??!! Den som kan koden, har tillträde. Eller makt.

Den egotrippade tegelstenen: Allt, kan inte anklagas för att ha berört mig djupare, direkt. Jag har glatts, känt igen, undrat, imponerats och blivit uttråkad. "Bla bla bla bla perturbationer, bla bla bla bla bla färdkost bla bla bla bla poesi bla bla bla bla bla särtänkande bla bl abl abl abla paternellt, bla bla." Jag hade precis bestämt mig för att boken helt enkelt var tråkig och meningslös, när jag fick syn på det förlösande stycket: (på sidan 559!) "2002, december. Jag fick e-brev från dig. Du hade sökt på: >>+gombrowicz+kyrklund+proust<<" AHHAAAAA! Den som lyckas hitta den bredaste, eller smalaste, eller konstigaste kontaktytan, vinner!!!! Författarinnans senpubertala egotripp är helt enkelt inte intressant, tänkte jag, lycklig över att ha fått någon slags förståelse för kurslitteraturen, och tänkte precis lägga den åt sidan, då jag hittade ett stycke som faktiskt var full av LIV. (sid. 562) Bara några få rader - om verkliga livet. Eftersmaken blev till slut ganska god, men jag känner mig nu helt färdig med Allt.

Glöm inte att skriva några rader om den förtjusande, men misstrodde lille fransmannen, som blev förskjuten 91cm, står det på en liten lapp. En underbar liten animerad film som vi såg förra veckan. Den lille, helt vanlige mannen träffades, helt oförutsett, av en meteorit. Och hamnade en liten bit utanför sin vanliga position. Det jobbiga var att resten av världen var kvar på samma ställe som tidigare. Han var alltså tvungen att justera sig 91 cm åt höger. Detta låter märkligt, och det är det också, men filmen var en verkligt fin metafor för hur en omstörtande händelse tvingar oss att återupptäcka vardagen, om än i något justerad tappning. Likt den lille mannen anpassar vi oss i ganska stor utsträckning till nya förutsättningar, och när han, i ett försök att slungas tillbaka, träffas en gång till och dessutom förskjuts 75cm nedåt,
känner han det rättså hopplöst.

så här långt hann jag.

Spelets regler 3. Den första regeln

De första dagarnas umbäranden genererar genom min hjärna andra regler än de uttalade. Det är en skön kombination; att först arbeta med praktisk tillverkning, med mätande, beräknande, märkande, skärande och slutligen ihopsättande, allt under en del slarvrelaterat svärande. Sedan sätta sig på bussen, och låta tankarna flimra omkring.

Jag tänker på symboler. T.ex. staden. Symboliserar civilisation, förfining, utveckling, men också girighet, att aldrig vara nöjd utan alltid vilja ha mer, misär och subkulturer. Myran: idoghet, strävan, envishet, frihetslängtan, men också dumhet, människans respektlöshet, storkäftad, kollektiv. Boken representerar för vissa: kunskap, sanning, gudstro, men för vissa: förtryck, otillräcklighet och integritetskränkning. Husen som jag bygger är: konstruktioner, delar som blir en helhet, aldrig starkare än dess svagaste del, skydd eller fängelse. Konstigt hur ett höghus kan representera hur människor knör ihop sig på minimal yta men ändå ofta saknar närhet. På landet (där jag bor) känns det som om man trots den glesa bebyggelsen är nära. Nära livet, människorna, naturen. Ett mått på detta upplevde jag imorse; på busshållplatsen i Ulricehamn hälsar man på varann. Inte för att vi känner varandra, utan för att det verkar fjantigt att vända bort blicken när man står 3-4 personer mitt ute på riksväg 40. I Göteborg känns det nästan som en förolämpning om man råkar möta någons blick.... Missförstå mig inte nu, JAG ÄLSKAR GÖTEBORG! Men det är konstigt att det är så olika.

Regel no.1: Man måste VILJA.

Man måste vilja: hälsa, bygga starka vänliga hus, vilja delta, kommunicera, försöka en gång till, när det inte gick första gången, osv.

Om man vill, hittar man möjligheter! (Där satt den! )

En del av min stadsdel, där man kan se hur människorna, likt myror, har trängt ihop sig på höjde, bredden och djupet. Men också att frihetstörsten och viljan till något mer finns, genom alla takterasser och aktiviteter på taken. Förvånandsvärt få som har gröna växter på taken. Men kortet kanske är taget på vintern....

Idag blir det till att bygga hus!

Förresten, gårdagens kort: Förhandla till dig mer utrymme. ( litet på Å:s, och litet på S:s)

På återseende.

spelets regler 2.

Här gäller det att skriva om allt som händer, för när man tänker efter, händer det väldigt mycket. Att inte glömma bort. Inte heller det lättviktiga.
I förrgår såg vi filmen Caracas, om Venezuelska staden Caracas. The invisible city. Den formella urbaniseringen vs. den informella. Det kändes litet svårt att avgöra vilken som var viktigast/bäst. I skolan har vi samma funktion som arkitekterna i filmen. Det svåra är inte att forma fungerande strukturer, utan att bäst ta vara på och uppmuntra de positiva krafter som finns i de reella förutsättningarna. Inte helt förvånande skulle vi bygga en stad.
Igår fick vi ännu en film att fundera över. Om myror. Deras käftar kunde slås samman med sådan kraft att de med hjälp av den kunde hoppa högt. I flimens försöksakvarium, och med superskarpt filmat i slowmotion, såg myran ut att flyga. Eller försöka flyga. Man fick också se den brutala kraschen mot "golvet" då den misslyckades. I slutsekvensen fick vi dock se en myra, som genom sin stora glappkäft lyckades upphäva tyngdlagen, och nådde friheten, om och, i vingligt skick. Filmen tog ungefär lika lång tid att se som detta inlägget tog att skriva.
Spelets regler: vi kommer varje dag (?) att erhålla ett litet kort med nya förutsättningar eller order. Mitt första var inte helt lätt att genomföra skulle det visa sig.. "be din granne att bygga vidare på din medan du går till biblioteket för att kolla referenslitteratur" Jag väntar en stund, så vi hinner komma igång...., tänkte jag. En efter en började droppa av, och när jag tänkte ta "en tur tilll bibblan" fanns ingen granne tillgänglig. Jag väntade och väntade.... Till slut gav jag litet upp, och sa till O när jag var på väg ut, trots att hon inte var granne. Hon sa:- Jaja....
Jag var verkligen nyfiken (ingen förvånad?) på vad de andras lappar innehöll. Idag fick jag svaret på en, ialla fall. S hade röjt ut hela sin stad och gjort en kopia på min. Allt jag hade gjort under hela dagen igår, hade hon kopierat på typ halva tiden. JÄTTE FINT!! Litet impad.


På morgonen idag har vi tittat på ett youtube-klipp om ett husbygge. Om man anser att kunskap finns i böcker, kan man lätt tolka in funderingar om kunskapande och lärdomssoliditet. Om man tycker att kunskap är det som finns i människor, utanför böckerna, vet jag inte vad man tolkar in....... Ska fundera på det idag. Fängelse, kanske. Kan inte låta bli att tänka på en kvinna i radion häromdagen, som hade lösningen på konflikten i Israel/Palestina; Utbildning. Men var kommer det papperslösa samhället in....?
Nu ska jag upp och bygga litet. Kul.

1. Staden

Ny uppstart! Nytt projekt! Nya kompisar! Spännande.
Att bygga en stad. Alla fick vi olika urbana miljöer att avbilda, och min såg ut att vara en bit av New York, eller liknande. Stora, höga oftast teglade bostadskvarter. Genomfartstrafik, inte ett träd eller en gräsplätt så långt ögat kan se. Hade det inte varit för de kantiga formerna, som dessutom hade flera dimensioner på samma hus, hade jag nog inte funnit uppgiften speciellt inspirerande. Men nu ser jag fram emot att försöka på med alla små utbyggnader, altaner, påbyggnader, och balkonger som präglar husen. Jag ska försöka få till en formel, eller liknande, för att lättare få rätt storlek på mina hus. Jag vill inte lägga för mycket tid på oviktiga detaljer, utan i första hand ägna mig åt det som ger området sin karaktär. Imorgon blir det till att fixa wellpapp.