Slutfrenesi

Jag borde verkligen känna mig stressad, nervös, kanske litet mindervärdig bland alla proffs, och åtminstone LITET onöjd med mitt verk. Någonting säger mig att det vore normala känslor, så här 3-4 dagar innan det ska vara klart! Jag försöker litet halvhjärtat.... Men jag har så KUL!
Efter alla misslyckanden och bakslag, borde jag ha tappat sugen, och struntat i att försöka fästa ihop mina evighets-åttor. Men, nejdå! Sugen har infunnit sig!

Nu har jag ju gjort en massa åttor av varierande storlek. Jag borde ju tröttna! Men, nejdå! Jag tycker verkligen att de är jättevackra, och jag vet inte HUR man skulle kunna tröttna på dem. Speciellt de svåraste, mittemellanstora. ( Det slår mig, att det är ju beteckningen på mina favoritelever, också: de svåraste och mittemellanstora.)

I tisdags tog jag mitt pick och pack, och hängde upp det i skulptursalen. Det kändes så mycket när jag kånkade och bar, men blev bara en liten rännil. När jag gick och ställde mig i aulan, stod det klart för mig att; det behövs fler!!

Kniven i ryggen och nödvändigheten att välja lösning på "fäst-problemet" fick mig att börja råjobba. Är det det som kallas driv, tro? Litet tur i oturen, att jag tappade rösten fullständigt på tisdagskvällen, så jag stod i källaren och jobbade hela onsdagen, i tysthet. Producerade!

Jag har verkligen glatt mig åt att göra de här åttorna. De fascinerar mig. De är helt konfliktlösa, trots all muskelkraft jag fått betala för varenda en. Muskelkraft ger harmoni?

Så därför är jag inte det minsta nervös, stressad, osv. Det ska säkert gå bra!
Om någon frågar vad jag har gjort, kan jag alltid säga: -Det är transparent plast! Se, vad vackert!