aprés vernissage

Jag var verkligen helt oförberedd på att själva gestaltningen inte skulle kunna vara godkänd. Blev litet perplex. Den kritik jag fick var både befogad och konstruktiv, men hade nog gjort bättre nytta om den kommit som handledning istället.. Att visa sina alster och bjuda på vernissage, innebär ju ett mentalt arbete, och den lärdomen kändes, även den, nyttig och befogad. Kanske gjorde den examinatoriska kallduschen någon nytta, men just nu känns den för mig, och vad jag förstår flera med mig, onödigt brutal. Jag har svårt att glädja mig åt det goda lärandet.

Icke desto mindre, fick jag tillfälle att jobba ännu mer med mina kära former.

Skulpturen har vederbörligen rivits ner (av hjälpsam kamrat), och idag tagits isär, för att ånyo ha trixats ihop på ett uttrycksfullt sätt. Denna gången i skulptursalen.

Kritiken jag fick, gick ut på att mitt visuella språk inte var tillräckligt tydligt, att känslan jag ville gestalta inte var lättillgänglig för alla. Visa tydligt! Från att ha varit en produkt av mina tankar och händer, ska skulpturen nu bli en visuell kommunikation. Kanske var det den delen av instruktionen jag hade missat.

Min känsla är att mitt bubbel vill lätta. Strävar uppåt. Eller flödar. En annan viktig aspekt är att den söker ljuset. Min skulptur har inte ambitionen att berätta något annat. Vi får se om jag har lyckats denna gång.