Ett litet inlägg om schemat

Nu är jag faktiskt riktigt förbannad! I alla fall ganska arg!

Måndag:
Jag kom litet för sent eftersom Delsjömotet var igenkorkat ända till Mölnlycke, men jag hade inte behövt oroa mig. Vårt mingel, frukostfika och akademiska minutrar varade till ungefär halv tio. Därefter presenterade M dagens begivenheter, som skulle ingbegripa en kort diskussion om hur vi upplevt våra individuella samtal, sedan en elevpresentation,s och ca en timmes film. Därefter skulle vi ha en kort information om vår kommande essä-uppgift. Vi ställde också en fråga avseende nästa veckas schema, och dess blanka ytor. (eget essäarbete!) Efter detta fick vi en diger presentation av Holland under ca 1h45min. Eftersom jag hade funderat över begreppen kultur och identitet under den extralånga bussresan, låg nya reflektioner nära till hands under youtubeklippen. Visst var det kul – men inte 105minuterkul. Efter föredraget hade vi 20minuter fikapaus och sen bar vi upp litet stolar till skulptursalen, väntade in de sista, och hade sedan en bra och uttömmande informationsstund med T och N. Sedan var klockan drygt tolv, och så var den dagen slut.
Visst är min restid effektiv som studietid, och visst är den självvald. Men 4-5 timmars resa för, grovt räknat 45 minuters läraranförd lektionstid, och en i och för sig trevlig, men omotiverat lång elevpresentation, känns litet dyrt. Det är nämligen så att jag kostar pengar. Pengar som jag lånar och som jag ska betala tillbaka, i samma stund som min utbildning är klar. (Hoppas att jag är anställningsbar då)

Tisdag:
Vilken tur att jag mötte lärarlaget igår, och kunde fråga om vad tisdagen skulle erbjuda. Därför hade jag idag exklusiv kunskap om namet på dagens föreläsare, redan när jag kom. Att föreläsningen skulle rymmas under ramen Kulturorientering hade jag läst i papprena. Viss förvirrning i starten över vilken utbildning vi gick (ska alla här bli lärare i bild? Är det en kurs, eller ett program?) Sedan visade det sig att schemat blivit alldeles fel. Tiderna som angivits stämde inte med föreläsarens planering. En kör av uppgivna dagishämtare, busstidtabellsläsare, agendaberoende suckar uppgavs och ny förvirrning uppstod.

Den välvilliga föreläsaren lyckades senare trixa och fixa så schemat blev ändrat. Är det någon som har hört om den radikala estetiken? (Ja, den finns på vår litteraturlista) Jasså, är det nån som har läst den? (Jovisst) Jaha, vad bra. Annars har jag ett utdrag som vi ska jobba med sedan. (Men då hade vi ju kunnat förbereda oss...) JÄVLA SCHEMA!! Detta måste väl kunna ha planerats OCH KOMMUNICERATS i god tid på schemat, bloggportalen eller var som helst!!!! Eller i måndags...

Föreläsningen, arbetsuppgiften och diskussionen idag var både bra och angelägen. Tråkigt bara att starten blev så ineffektiv, idag också. Det stal onekligen en del fokus och energi av hela gruppen.
I den bästa av världar får eleverna ett schema med både tider, delmoment, undervisande lärare och litteratur att förbereda sig med. I den bästa av världar kommer dessutom eleverna i tid, känner sig motiverade och börjar lektionen på utsatt tid.

Jag hoppas verkligen att ingen tror att jag vantrivs, efter detta irriterade inlägg. Jag älskar att gå på HDK, men känner mig kanske litet respektlöst behandlad, som student.

Eller som min dotter brukar säga: -Nu har det gått över, mamma. Nu är jag glad igen... :-)

v.41 + 42 reflektioner

Tiden bara flyger fram, och denna veckan har varit extremt snabb. Förra veckan avslutades med en himla kul redovisning av klassens digitala interaktiva utflykter. Vilken mångfald. Det som alltid dominerar mina känslor efter en större redovisning, är att gruppens bredd är så utvecklande. Jag slås alltid av att ALLAs bidrag är givande. Kvaliteten är inte avgörande för hur mycket det ger. Tänkvärt också att våra elever, (och barn!) kommer att använda sig av cyberspace på ett sätt jag aldrig har gjort. Nyttigt att vara tvungen att sitta ner och upptäcka den världen.

Måndagens film ” De ofrivilliga” knöt an till det vi gjorde förra veckan. Olika gruppers gränser och dess överskridanden ställdes på sin spets. Filmen lämnade en stor bubbla som jag bar med mig under veckan. Några djupare tankar blev det inte, men nya händelser gick genom min bubbla, och gav nya tankar. Trots de ganska extrema (?) episoderna hade jag inga problem att identifiera mig med de olika situationerna och människorna. Hur skulle jag själv göra? Alla exempel kändes äkta och aktuella.

Tisdagen ritade vi och ritade vi och ritade vi. Kul. Undrar om det är min ålder som gör mig så förlåtande och uppmuntrande mot mina egna prestationer. Trots att just min outvecklade teckningsförmåga är min akilleshäl, verkar jag godkänna praktiskt taget alla mina bilder, hur de än ser ut!!! Eller kanske inte godkänna, men åtminstone inte ha komplex för dem. Det jag har ritat tidigare, har oftast varit med många, många lager kulspetspenna. Hårigt, som magistern skulle sagt. Jag gillar hårigt!














Det festliga är att; de bilder jag tycker mest om av mina ”nya”, är de jag ritat med vänster hand, en linje och under kort tid. Titta bara på den här: Är den inte genial!! :D














Veckans uppgift, att göra en pp-presentation med teman: min samling, gav mig tillfälle och anledning att ta fram några av mina otaliga samlingar. Vilket kärt återseende! Jobbade förvånansvärt hårt med att få ihop en halv Pecha-Kucha. Men så var jag nöjd med resultatet, oxå. (Åldern där med?) Jag tycker att det bästa av allt är att jag får tid att tänka ”ett varv till”. Jag har möjlighet att både utveckla min spontana kreativitet och den eftertänksamma. Det var längesen!! Vad gäller redovisningen på fredagen, kan man egentligen bara läsa om första stycket på dagens blogg. Som alltid roligt, och tänkvärt. Från lättviktare till starkt rörande bidrag. (Tack alla!)
Avslutningsvis var det mycket vemodigt att lämna skolan idag. FEM VECKOR tills nästa gång. Men jag hoppas på litet kontakt med mina nya vänner under perioden. Det finns ju alltid cyberspace......


Nu kommer min blogg att tystna i 5 veckor, då jag är på min vfu.
På återseende.

v.41 del 2

Pannkaka! Eller åtminstone sockerkaka. Ove Sernhedes föreläsning var så distraherad att den lämnade mig utan spår. Jag hörde själv hur skrattretande det var, när jag berättade när jag kom hem.


Först var det ett antal andra lärare m.fl som presenterade sig och sitt projekt litet ytligt. Sen kom Sernhede (Jaha, nu kom han visst..) Sedan presenterades dagens arbetsuppgifter för lärarstuderande, som skulle följas upp vid ett seminarium. (Gäller det hdk:s studenter också?” ”Oj, jag har visst inte välkomnat alla studenterna tillräckligt, näej, det gäller inte er.”)

När det var Sernhedes tur att börja, visade det sig att man inte hade hittat någon mikrofon, varpå litet letande och förvirring började. Efter litet letande och trasslande, lyckades man hitta en fungerande, handmick med sladd. Stressad och obekväm med micken, började Sernhede berätta om sin bakgrund och arbete, 40 minuter efter utsatt tid. När han ganska omgående skulle börja använda whiteboardtavlan visade hans penna sig inte fungera. Nån i personalen fixade snabbt fram ett gäng nya pennor. Strax därpå stördes vi av buller och stök i lokalens bakkant. En hel skolklass (tror jag) skulle komma in och söka sittplats i den proppfulla lokalen. Efter att de tillslut hade placerat sig, insåg barnen att detta inte var något för dem, och började prata med varandra istället. Efter flera tillsägelser under 15-20 minuter, avvecklade de sig, under buller och bång. Stackars Sernhede! Han syntes vara helt i otakt med sig själv, och eeehh:ade sig fram till fikat. Det annonserade fikat var otroligt påvert och det fanns inte ens en skvätt mjölk att spä kaffet med. Men femton spänn!!!

Efter pausen hade Sernhede samlat ihop sig och började föreläsa på ett klart mer fokuserat och intressant sätt. Det bästa hade han sparat till sist. Vi skulle få se ett facebook-klipp med hans hiphopare. Allting var hämtat, uppkopplat och klart – utom ljudet. Nytt (ganska komiskt) fixande och trixande med mikrofonstativ och sladdar och knappar...... Men det gick tillslut..... Jo, den var bra.
Detta var en mycket bra föreläsning. Om man har lärt sig mycket är det ju bra, eller hur? Jag fick verkligen ett lysande exempel på hur stor vikt balansen mellan de didaktiska frågorna har. Jag menar, jag hade höga förväntningar på denna föreläsning, jag tyckte verkligen att den tidigare lästa artikeln var fenomenal. Tarja hade dessutom ökat på dem med sin rekommendation. Antagligen var allt han sade mycket vederhäftigt och intressant, men det försvann i den synnerligen oproffsiga presentationen. Alla hinder och taffligheter saboterade dels Sernhedes fokus, men också min perception. Hans syfte föll platt, och jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad han pratade om, riktigt. När jag hade kommit så här långt i min berättelse, hemkommen på kvällen, fick jag frågan; Men vem var det som hade arrangerat detta, då? ”GÖTEBORGS UNIVERSITET! ” (De höll på att skratta ihjäl sig.)


När man ska undervisa måste man ha tagit ställning till de didaktiska frågorna Vad? Varför? När? Och Hur? Jag har fortfarande stort förtroende för Ove Sernhedes forskning och arbete, men det räckte med att han misslyckades med EN fråga (Hur?) för att de andra skulle falla platt. Jag vågar inte tänka på hur omotiverad jag skulle vara att läsa hans text i efterhand, om jag inte hade gjort det innan. Och eftersom det han skulle prata om, är en hjärtefråga för mig, kommer jag nog ändå att undra vidare. Men som introduktion till problematiken med de stigmatiserade ungdomarna i Göteborgs förorter, frälste han nog inte någon..... (man förstår ju varför...)

Läs gärna detta!

Facebook är ett suveränt sätt för oss i den utspridda familjen, att hålla kontakt. Även gamla kompisar man inte har träffat på länge, kan man chatta med, om tillfälle ges.

Här gör jag debut på beachpartyt i Second life. Jag lyckades inte lista ut hur man gjorde för att sluta dansa. Men klä av sig kläderna var inte så svårt att förstå hur man gjorde......

A Tribute to HDK

v.41 Reflektioner del 1

Måndag förmiddag hade vi morgonsamling med UR:s Alla sinnen tillåtna! Den gjorde mig riktigt förbaskad! Tre program som handlade om lärandet och dess hinder i skolan idag. Dokumentära inslag och teoretiker som, anser jag, gjorde grova generaliseringar för att visa sin tes. Sådana tricks brukar man ta till när man vill vill sticka ut hakan och skapa debatt, men i detta sammanhanget tycktes det nästan som om man nödgades försvara de inkompetenta lärarna som blev så begränsade och inte kunde hantera tiden, rummet och uppgiften. I ett forum som vårt, morgonsamlingen på hdk, är det ju bara en bra grund för diskussionen, men att lärarna lyser med sin frånvaro i den allmäna skoldebatten, som förs i kvällstidningarna (!!!), förvånar mig inte, om denna typen av tillspetsade dokumentärer utger sig för att skildra verkligheten.
Jag tycker att den gav en ensidigt negativ bild av hur det ser ut i skolan. Det talades t.ex. om 40-minuters terror, som lärarna trälade under och eleverna stressades sönder av. Naturligtvis är verkligheten mer nyanserad än så; För många elever, speciellt dem som har svårt att fungera ultimat i klassrum med 20-30 elever, räcker den tiden mer än väl som utmaning att försöka koncentrera sig på. Under andra omständigheter, t.ex. praktiskt arbete, slöjd, bild, eller rörelse, kan det fungera bättre med längre effektiva arbetspass. Så många aspekter påverkar lärarens lektionsplanering; gruppens dynamik, ålder, ämne, ledning etc.etc. Just tiden och rummet är ju de faktorer som är lättast att göra något åt i det lilla, men svårast att ändra i stort.

Appropå det kom jag att tänka på en bok som har förändrat mitt sätt att tackla den postmodernistiska tidspressen: Bodil Jönssons Tio Tankar om tid. Läs den! Hennes mantra; Jag har gott om tid, fungerar faktiskt!!
Eftersom vi redan har fört en diskussion i klassrummet, drar jag inte någon mer kritisk kommentar nu, för jag håller på och laddar inför Ove Sernhedes föreläsning idag, tisdag.


Han ställde frågan som jag brottats med under lång tid, nämligen Är det verkligen någon ide, gettoungarna är ju redan dömda på förhand, så varför bry sig över huvudtaget....?(Så kan det väl ändå inte vara......??) Eller är det någon slags postkolonialt samvete som tvingar oss att hålla skenet uppe, och fortsätta inbilla någon att med tillräckligt mycket resurser, och framför allt ännu skickligare lärare, kan vi få hela Rosengård till högskolan.(med eller mot deras vilja) Det är sällan någon frågar hur, och på vems villkor. Bara att!


Jag vill oxå ha en liten lucka på huvudet!!!!


Såg ni Evas superkoll på tv igår? Om inte – gör det nu!

V.40 reflektioner

I Måndags hade vi vår första morgonsamling. Det var en synnerligen positiv erfarenhet. Dels var det jättebra att ha ett forum där alla studenter, även 340:orna var närvarande. I diskussionen som uppstod, på M:s initiativ, var det deras svar som gjorde mest nytta.

Frukost ska vi avnjuta, nästa vecka, och det är min grupp A + B som ska fixa den. Vi kanske måste organisera oss.....


Efter diskussionen fick vi titta på en film. Jag kommer inte ihåg vad den hette, men den var himla häftig. Den handlade om Yoji Yamamoto, och skildrade hans livs- och människo-syn genom hans klädkollektions skapelseprocess. Filmen fångade mig med FORMEN snarare än texten. Egentligen var det en ganska ordinär dokumentär; en intervjuade och en svarade. Men filmaren hade haft en veritabel orgie i dualiteter. Filmen speglade nästan sig, i sig själv..... vad jag nu menar med det... Nästan varje sekvens visade två bilder; en gammal – en ny, en allvarlig en glad.. en digital och en analog, distans – närhet, svart – kulört, urbant – naturligt, kaos – enkelhet. Hans trick var också att filma med två kameror; en 30mm analog, och en digital videokamera. Ofta innehöll bilden dels motivet, och dels den andra kameran. Alltså två bilder i bilden.


Yohji Yamamoto talade om hur han älskade att leva i ”urban ansvarslöshet”, som i; försvinna i mängden, samtidigt som han hyllade äldre tiders, nu försvunna, identiteter. Han hävdade att han byggde sin klädkollektion utifrån gamla tiders funktionella människor och plagg, men verkade avbilda dem assymetriskt efter posen i ett fotografi ur boken: 1900-tals människan (A. Sander)
I många sekvenser som skildrade en rörelse, fanns det en motrörelse. Förmodligen ljuger jag nu, men det var en känsla jag hade redan från början, som jag iakttog under senare hälften.
Tre sidor anteckningar efter en film. Det är inte ofta det händer!


Tillslut infinner sig sanningens minut: Är detta konst? Kan en dokumentärfilm vara konst? Jovisst! Både filmen och Yuhji Yamamoto är konstverk, enligt mig.


Bengts föreläsning på eftermiddagen var trevlig och intressant, men egentligen bara bildillustrationer till Petterson & Åsen, som jag läste på bussen till skolan. Men även om det känns som upprepningar, ger det en fastare kunskap.


Tisdagens intro till nästa ”kurs” gjorde Mattias, med den äran. Jag tyckte det handlade en del om retorik, men framför allt om att ta plats. Ganska många av de senaste veckans övningar har genererat självkänsla, ofrånkomligt via våra känslor. (Ta mig fasen, är det inte mina gamla kompisar, nu igen; ethos, logos och pathos!!) Denna eftermiddag blev det tydligt varför jag känner mig som en utsketen äppelskrott efter vissa övningar, så jag skrev en liten betraktelse över detta:
Förvirrning...... ......................uppväcka
dekonstruktion .......................invecklia
kapitulation............................. avveckla
konstitiution
rekonstruktion .........................utveckling
konsumtion
rekapitulation

1. Rita rita rita, och teckna.......
   Nike fick två dagar på sig och under de dagarna hann hon lära mig att:
   Inför fredagens naturteckning kände jag mig litet som Gösta Ekman, alias Herr Gunnar Papphammar. Jag blev inte riktigt klar med min bild, men var ändå mer än nöjd med resultatet.
   Onsdagens självstudietid var ytterst välbehövlig. Läste, skrev blogg, intervjuade mamma, Läste Löfstedt. Och klippte gräset! Härligt!
   På det hela taget en mycket bra vecka!!!!

v.39 Reflektioner del 3

Ja, onsdagen blev ju häftig, och det var nästa litet mot bättre vetande som jag tog mig till torsdagens föreläsning av Joakim Forsemalm. Jag hade mina dubier om vad en föreläsning av en arkitekt skulle kunna ge, men jag gillar ju arkitektur, så jag förväntade mig ändå en trevlig stund.
Föreläsningen gav verkligen en ytterligare dimension av identitetsskapande, positionering, formell och informell makt, formell och informell kultur, mm. Det var också roligt att få en inblick i hur stadsplanestrategin såg ut, och hur de som bestämmer tänker om demokrati, och om hur man ska bevara själen i staden. Identitetsskapande i urban kultur. Eller vad det hette.. Joakim gjorde ett starkt och positivt intryck och jag blev framför allt imponerad över hur vidsynt och smart medkännande han verkade. Kanske inte totalidealist men åtminstone litet visionär. Jag var väl litet påverkad av gårdagens mångkulturbad, och kom därför ihåg en fråga som jag ofta ställt mig sedan jag gick kursen Kultur och migrationskunskap (Kolla här!)

Jag såg fram emot att tas ur mina villfarelser om segregationsplanerande, och få mina farhågor raderade. Jag ställde frågan om hur man planerar för desegregation i ett område som ”långgatornas”. Han, som tidigare verkade ha funderat på alla aspekter, såg stressad ut och svarade något om att någon sådan hänsyn hade man inte tagit. Det verkade nästan som de inte hade tänkt på det! Kan det vara möjligt!?Troligen inte!? Jag kanske måste luska vidare för min själsfrids skull. Jag fick otillfredsställande svar, eller var ”osvaret” tillfredställande? Under sitt svar på frågan, sa han: ”så är det, bara.” eller ”det går inte att göra något åt” flera gånger. Och plötsligt verkade den ömsinta framsynthet, vidsynthet och proffesionalism som jag tillskrivit honom, så ankdammsmässig. DET MÅSTE JU GÅ ATT KUNNA BEVARA EN KULTURS SJÄL UTAN ATT KONSERVERA DEN!
Den här föreläsningen gav mig betydligt mer huvudbry än vad jag tänkt mig. Litet kulturorientering, hade jag tänkt mig, men tji fick jag!
På bussen hem ritade jag en bild av kulturmix.

Jag fick tillåta mig att missa fredagens föreläsningar, både på grund av min egen, men också familjens begränsningar. Det kändes skönt!

Med förnyade krafter ska jag nu ta itu med DENNA veckans begivenheter....

v.39 del 2

Tankar efter en dag på världskulturmuséet..

Vilken dag vi hade igår!!!! Tack till alla som deltog och framför allt tack till Tarja, som jag misstanker ligger bakom denna förmån. Det var ett privilegium att få närvara och delta i den interkulturella pedagogik konferensen på världskulturmuséet. Dagens första talare, den beryktade Sven-Eric Liedman förnekade sig inte, utan levererade en engagerad och “igångsättande” utläggning om kunskapsbegreppet i folkvandringarnas och globaliseringens tidevarv. Jag har, sedan ett år tillbaka, försökt att vänja och lära mig att ta föreläsningsanteckningar direkt på datorn, och Liedmans PP, måste sägas, var ovanligt rolig att skriva ned i sin helhet. Undrar om de “icke formella formuleringarna” hade effekt for mitt lärande? Kanske ger de minnet extra tyngd, i både det semantiska och episodiska minnet. Återstår, alltså, att se hur mycket jag minns senare.

Dagens andra seminarium var, för mig, hos Pirjo Lahdenperä. Hon var inte okänd för mig, jag minns henne som återkommande referens i en uppsats jag skrev i Svenska som andraspråk. Kommer dock inte ihåg namnet på boken jag refererade till. Hon motsvarade alla mina förväntningar och vi hade ett intressant och jättebra seminarium. Gruppen, om ca. 20 personer var mycket differentierad, vilket gjorde diskussionerna väldigt givande. Just det, samla på olikheter och använd dem i grupparbeten. Det var ett av de ämnen som behandlades. Hon hade ett suveränt tips: Samla på olikheter.
Efter lunch gick jag till Michael Azars workshop. Vad som kunde bli nästan hur tråkigt som helst: att sitta och diskutera i grupp med fokus på begreppen mångkultur och kultur. Tack vare hans sätt att leda oss, stödfrågorna, men framför allt de mycket intressanta gruppmedlemmarna blev detta en mycket givande timma. Allra mest intryck gav redovisningen och Azars kommentarer till vår diskussion. Tyvärr gick tiden överstyr och vi hann inte klart. Synd.
De sista två föreläsningarna avnjöts på Svenska mässan, nämligen två riktiga spjutspetsar; Darren E. Lund och James A. Banks. Lunds extremt lättsmälta men djuplodande reflektion över sitt verk och omvärldens reaktioner på mainstream culture och dess avvikare, gav meeeerrsmak. (Om du blev nyfiken på honom kan du klicka här) Ska nog låna någon bok, någon gång. Banks hade hållit en låg profil tills han klev upp på scenen, men levererade då en väckelseliknande lecture om hur kunskap är vägen till sann demokrati och mångkultur. Vid det laget var min hjärna full, och jag orkade egentligen bara sitta där och uppskatta honom. Något rum för ännu fler nya reflektioner, fanns helt enkelt inte.
Jag känner mig enormt priviligierad, som fick vara med om denna konferens.
Tack igen!

v.39 reflektioner, del 1

Denna veckan ser ut att bli MASSIV, så jag ska försöka samla varje dags intryck och reflektioner, dag för dag.

Efter förra veckans identitetsmanglande, känns gruppen fullständigt trygg och relativt stabil. Fantastiskt. Igår, måndag var det flera som var borta. Hoppas att de inte var sjuka.....(nöff, nöff)

Anne Pihlgren guidade oss in i det sokratiska samtalsverktyget. Förmiddagen flög iväg, tack vare den superproffsiga och inspirerande talaren.

Tisdagen den 22/9 Tankar efter höstbiennalen..

What a wounderful world!

Kännetecknande för högre kunskapsnivåer är ju att de använder ironi, vilket ju inte barn (läs; okunniga) förväntas förstå. Ironi har alltså något med högre vetande att göra. Under tisdagen har jag sett några av de verk som presenteras som de mest potenta i Göteborgs Internationella Höstbiennal. Pretentiöst namn, program och marnadsföring; det är klart man har förväntningar! Hdk:s spin-off med: samtidskonsten som läromedel, gör att jag redan innan, ger utställningen större betydelse än nyttigt.

Vad tyckte jag då?

Några verk var ju alldeles underbara. Något var inte igång. Ett annat fungerande bara till hälften. Ett verk gjorde mig så upprörd att jag fick ont i magen och var tvungen att lämna rummet. Den största andelen lämnade mig dock helt oberörd, eller möjligen något undrande...... Varför är det konst? (För att den berör någon, fast kanske inte mig..) Varför känner jag sådan sympati för de konstnärer som har gestaltat något positivt , och sådan antipati för dem som berör mig negativt? Ja, det var ju en ovanligt dum fråga! Men jag går ju faktiskt DIT för att bli berörd, både positivt OCH negativt.

I linje med denna veckans antika tema, lutar jag mig mot de himla gamla grekerna, och tänker: Ethos, Logos och Pathos!! Jag vill bli berörd, gärna med multipla sinnen, medier, tekniker osv. Kännetecknande för de verk jag tycker är viktiga och bra, får mig att sympatisera med KONSTNÄREN! (Inte med verket)

Ett verk som jag föll för direkt, var det som skojade med varseblivningen i ett slags omvänt tittskåp. En roterande bild, på ett runt ljusbord, med en speglande cylinder som nav. Konstnären William Kentridge, har gjort teckningar och animationer i tusch, som han i datorn har sträckt ut så att de, när de projekteras mot spegeln blir en normal bild på cylinderspegeln. Man ser liksom bilden på två sätt samtidigt och i minst två dimensioner. Och dessutom transformeras bilden hela tiden genom hopflytande animationer. Bilderna illustreras av autentiska ljudillustrationer och med bakgrundsmusik. Pianokonsert av Sjostakovitj och hurtiga militärmarscher framförda av blåsorkester. Bilderna skildrar realistiska miljöer, bombkrevader och krigsmaskiner, med tillhörande ljudillustrationer. Märkliga monster eller "mekaniska varelser" till militärmusik. Fåglar och insekter och cikadornas spel. Huller om buller, fast ändå i ordning. Krigets gräsligheter tillsammans med sjostakovitjs smäktande pianotoner, och humoristisk naturromantik. What a wounderful World!! http://www.youtube.com/watch?v=7wB4pQMaBSQ&feature=related
Ethos: allt är rätt och sant! Kriget är förfärligt! Bomber sprängs! Efter mörkret kommer ljus. Logos: Verket har verklighetsbakgrund, vilket lätt kunde konstateras och gav en ytterligare dimension, när man läste eftertexterna. Parhos: Verket vädjar till mina känslor genom alla sinnena + humor. Igenkänningsfaktorn ska inte heller underskattas; hur skulle elever som inte har sett gamla svartvita krigsfilmer med militärmusik, tolka verket?

Och nu till det andra minnesvärda verket på Göteborgs stadsmuseum: Dokumenterat. av Jörgen Svensson? Han har gjort ett dokument om sitt liv och karriär, från hit till dit, genom fem tv-skärmar som visar videos av varierande art. Det som gjorde mig så illa berörd var en video, där han visade filmer som en mördare tagit på en annan, under själva morden. Jag vet inte hur många mord filmen rymde, för när jag kom till nr.3: kortare än en minut film, på hur en mamma blir skjuten till döds framför sin 3-4 åriga lilla flicka, på en strand. DÄR! var min gräns överskriden! Konstnären berörde mig inte, han gjorde mig ILLA! Jag blev förbannad!!

Konstnären intervjuades i biennalens katalog, och kommenterade händelsen med "att en liknande situation nyligen inträffat i min familj."

Min själ blev helad genom en båttur med Älv-snabben till Klippan, en rask promenad till lunchstället, en helstekt rödspätta, och ett underbart möte med John Lennon, i "Körverket" Working class hero, på Röda sten. Så enkelt! Ett antal (16-20) personer sjunger av hjärtats lust till, för mig, ohörbart komp. Det är alla typer av människor, och det de har gemensamt är att de utgår från sin egen känsla, och visar den! De är alla väkdigt "vanliga" och lätta att identifiera sig med. Jag känner deras glädje och allvar (Pathos). Det individuella i det kollektiva. (Ethos ??) Men om inte verkets titel hade nämnt både John Lennon och working class hero, hade min tolkning kanske inte varit likadan. Titeln och förförståelsen om hur arbetarna på t.ex. Volvo , ser ut, får utgöra logos. Återigen Balans! Jag hade kunnat sitta och njuta en timme.


Vi mötte på Röda sten ett kostymprytt gäng, som såg ut som kommunpolitiker, ungefär. Och kanske skymtade jag Carin Mannheimer.... De hälsade glatt på mig. (!?!?) Jag undrar om det var Kultureliten som var ute och var folkliga nog at tjingsa på populasen, eller om det var studenterna som frotterade sig med kultureliten. ;-) Läste i katalogen att biennalen också skall förstås ironiskt.
Jag hann inte mer konstbiennal den dagen, men jag kände tydligt att intrycken räckte och blev över för att tänka i nya banor. Kulturbadandet får fortsätta en annan dag!!

Reflektioner v.38

Denna veckan har varit himla kul. Jag har fått ägna mig åt en tre-dagars, sanktionerad egotripp i ett välvilligt sällskap.

Men först vill jag vrida klockan tillbaka till förra veckans redovisning på fredagen. Vilken fantastiskt intresant föreställning. Förändring i det offentliga rummet, i stort och i smått. Det som slog mig var, att alla hade gjort något som betydde något. Jag menar, det spelade ingen roll om vårt uttryck var stort eller litet, konkret eller filosofiskt, tydligt eller otolkat, billigt eller dyrt. ALLA var intressanta!

Arbetssättet med förändrig i det offentliga rummet, känns som något att använda med kanske en liten grupp i gymnasiet. Ansvarsfrågan hänger över inspirationen. Det ska bli intressant att se vad jag säger efter att ha träffat ett gäng gymnasieelever, efter VFU:n.

Och nu till denna veckas tema: Jag, du, vi och identitetsprocessen.

Efter att ha läst liknande kurser i både svenska, barns språkutveckling, svenska som andraspråk och barn, kultur, medier, kändes Måndagens föreläsning litet som gammal skåpmat, om än, i sympatisk skepnad.

Workshopen som sträckte sig mellan tisdag och torsdag var riktigt rolig. Ur personligt hänseende, var det välgörande att få tänka om sig själv. Ur "Du-synvinkel" var det ett fenomenalt sätt att lära känna sina klasskompisar, om än ett par veckor senare än önskat. Ur "Vi-perspektiv" gjorde den långa och ganska utmattande redovisningen, oss till en klass, på allvar. Djuplodande men inte utlämnande. Respektfullt.

Alla aktiviteter under veckan var identitetshöjande, och nästan gratis, bortsett från oändliga mängder med tejp, leksaker och stenar. Det känns fint att ha digert lektionsmaterial för en hel vecka, som inte kostar skjortan. Helt osökt (!!!) kommer nu veckans länk: Bistra tider väntar skolorna i Ulricehamns Kommun.

http://www.ut.se/nyheter/ulricehamn/ytterligare-sparbeting-pa-skolan(1525548).gm

Stenar, ja.

Fredagens tecknande i skulptursalen gav mer än väntat!! Hur en sten, blir en tonåring, blir en identitet. Gestaltning!!!!!! (Ups!) Roligt att se och höra oss alla ta våra tonåringar på så stort allvar. När vi presenterade dem för varandra, anpassade vi talet efter "vår" tonårings speciella egenskaper. Jag undrar..... om det var tonåringarnas egenskaper som var anpassade efter oss.....

Hoppas att jag hinner blogga litet mer nästa vecka!

Trevlig helg!

ak

v.37 Reflektioner

Det offentliga rummet - vad är det? Är det betydelsefullt? Vad utgör gränserna för det offentliga rummet? Det offentliga rummet - kan det även vara det interna offentliga rummet; alltså interaktionen mellan medborgare och samhället? Är ett offentligt rum påbjudet av myndigheterna, eller är det demokratiskt (anarkistiskt) framtvingat av människorna som kräver det? I bilderbokssammanhang talar vi om "tomma platser" i texten. En tom plats i det urbana samhället - en utopi?

Det offentliga rummet borde vara en tummelplats för människornas uttryck för livet. Är kyrkogårdar offentliga rum? Vad får man göra i ett offentligt rum? Kan jag göra ett offentligt rum privat, genom att ta plats med mina privata aktiviteter? Stör jag harmoning i det offentliga rummet då? Går det att kränka ett offentligt rum med intimitet? Kan jag på samma sätt göra ett privat rum offentligt genom att lägga ut det på nätet el. liknande? Pornografi? Problematisera gränsen mellan det offentliga rimmet och vadå? Nej, problematisera området mellan tanke och handling, var ämnet för veckan.

http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ttestupa

Det verkar inte finnas så mycket man får göra i det offentliga rummet, bortsett från att njuta av kultur och miljö som kommunen har valt. Bara att definiera termen är fyllt av möjligheter att tolka fel ; offentlig plats, allmän plats, offentligt rum, offentlighet osv. Skillnaden mellan offentliga platser och rum verkar vara hårklyveri på hög nivå. Båda ska vara tillgängliga utan inträde eller dylikt.Till offentliga platser räknas dock vägar, broar etc. Offentliga rum är rekreationsytor som ska vara till lyst. Vad får man göra då? Jo, vad som helst. Bara det inte skräpar ner, låter, syns, är beständigt eller innehåller alkohol. Om man villgära något som låter, syns, är bestöändigt eller innehåller alkohol, måste man söka tillstånd hos polisen. Jag försökte nå polisen i mitt område för att fråga vad som kan tillåtas av konstnärlig gestaltning (!), men utan resultat.

Är detta ett kulturellt betingat förhållningssätt, tro? Jag tänker på hur skambelagt det är att ta plats i vår kultur, jämfört med t.ex. Frankrike, där även människor över 19 år vågar vara ute, sitta och umgås, spela boule, stå och måla, hälsa på kassörskan i snabbköpet, osv. Jag hittade några bergsmålningar framför konstnärshusen på Syster Estrids gata. De är underbara! Kanske var det konstnärens avsikt att mystifiera sig, eller står hens identitet och faller med Luther, jante och deras anhang? Att ta plats - men i hemlighet. Nu kommer jag osökt in på dagens tema; att publicera mina alster i portfolion!!!! Plötsligt blev mina spontana funderingar och uttryck offentliga!!! Hoppsan, bara! Jag är ju INTE EXPERT! Ärligt talat vore det ju skönt att mjukstarta genom att "Ta plats - men i hemlighet!" Prova litet.... Denna typen av kasta-ut-eleverna-och-se-var-de-bottnar-strategi har jag upplevt varje "stor" kursstart, och senare konstaterat att det är fruktansvärt effetktivt. Ingen har tid att lägga ner någon energi på att oroa sig för petitesser och gräva neer sig i första bästa kustbok. Någonstans mellan tanke och handling. Spannet mellan handling och genomförande, är avgörande för resultatets kvalitet. Kanske skall jag lägga mycket krut där...

Apropå intimitet - det är något intimt med kunskapande. Kanske är det därför jag dras till läraryrket. Att internalisera ny kunskap innebär att jag måste lyfta på förlåten litet, vilket kanske inte är så självklart för alla, som det är för mig. Mina kära högstadieelever är i en kritisk ålder för intimitet, och möjligen är det det, som speglas i den stora skillnad i måluppfyllelse, som finns i skolorna. För att tillåta sig närhet, måste man känna förtroende för den som ska bedöma. Ofta inbillar vi lärare oss, att vår bedömning är den viktigaste, men minst lika viktig, om inte viktigare, är klassrumsklimatet. Klasskamraternas reaktioner är ofta de mest bestående. Men allt börjar och slutar med läraren. (Kanske inte allt, men....)

Våra lärare på HDK har ingivit stort förtroende på kortast möjliga tid! WOW!! Interaktionen mellan lärarna i laget sprider harmonisk, trygg, kunnig och glad stämning!

Det senaste bland språktrenderna verkar vara: GESTALTING! Patetiskt; det gestaltas till höger och vänster, och nu ska även min examen innehålla ett begrepp som jag klassar som en fluga!

Jag måste bara visa.....

Det var kul att arbeta i tvärgrupper med andra studenter på HDK. Det enda vi saknar nu är att bli presentereade för övriga bild&formstudenter. Samarbetet med vissa klasskompisar fördjupades denna veckan! Lovande!!

Det här kommer förmodligen att bli det bästa året någonsin!

Hepp
ak

v.36 Tankar i Oslobussen

Spännande resa. Höga förväntningar, litet tid. Otroligt märkligt planderad av fordonsframbringaren. 45 minuters paus under 4 timmars resa. Som blev 5 timmar. Småsprang genom halva centrala Oslo för att hitta muséet. Som var suveränt. Gruppen splittrades omedelbart innanför dörren. Samtidskonst; Indian Highway. Arkivet såg ut som min hjärna. Stark videoinstallation. Den där en kvinna berättar historien om hur hon blir våldtagen. Gestaltningen av Bombays ljudbild. Häftig var den videoinstallation som lekte med med vår förförståelse om perspektiv. Han med väckarklockan, alltså. Travade runt och letade efter en restaurang som skulle vara bra, enligt en lärare. Åt en jättegod laxsallad och drack en ännu godare öl.

Om syftet med resan var att vi skulle matas med mycket konst, lyckades det inte med oss i vårat gäng. Om syftet istället var att vi skulle njuta av kvalitetskonst och dessutom lära känna några av våra nya klasskamrater, gjorde vi bättre ifrån oss. Efter den välsmakande maten travade vi vidare, dock inte till de påbjudna muséerna, utan direkt till det nya operahuset. Fantastiskt skrytbygge! Vansinnit vackert! Genomfört in i minsta detalj. Måste ha kostat multum.

8-9 timmars resa för en timmes utställning = maffigt! Ett gäng trevliga klasskompisar har jag träffat. Det kommer att bli jättekul och intressant att jobba tillsammans med dem!

Dagens ord är: Gestaltning. Såg en vägarbetsskylt norr om Borås där man annonserade att vägens gestaltning bearbetades......

Trött men lycklig! Hemma igen med en ÄNNU starkare övertygelse om GPS:ens olidliga lätthet! Med betoning på OLIDLIG!

Hepp!

ak

PANG!

Och DÄÄÄÄÄR var jag igång! Spännande. Att reflekterande text är ett suveränt sätt att kunskapa vet jag ju sedan länge. Men att göra det kontinuerligt......... Jag kanske i första hand är igångsättare - inte fortsättare.... (Jag skulle så gärna vilja..) Ambitionen är iallafall hög när jag sätter igång. Alla eventuella reaktioner på mitt bloggande mottages vänligen men bestämt!
Hepp!