Eller, man kan säga att det råder väpnad stiltje på "8"-fronten. Som ni förstår lyckades inte heller den superstarka packtejpen hålla emot de enorma spänningarna i mina pvc-plattor. Med tanke på detta, förstår ni alla hur oerhört stark jag egentligen är! Och det är inte allt! Då säcken med mina tejpade försök släppte ifrån sig ett -pjoink fler än fyra gånger, insåg jag att det inte var frågan om enstaka slarvtejpningar. Endast de jag hade hängt upp i flickornas gungställning, och som under natten utstått både regn och halv storm, och dessutom nattfrost (!), klarade sig över det första kritiska dygnet. När jag tog in dem, pjoinkade även de. Det var då .....f....n. Smart som jag är, öppnade jag inte den förpackning med pop-nit-utrustning jag köpt, utan besökte min engagerade granne, som genast lånade ut sin. INTE HELLER DET FUNKADE!! Jag tröstar mig med att jag åtminstone får användning av min berömda, och ibland ganska enerverande, envishet. Mitt sätt att lösa denna konflikt gick ut på att syssla med sånt som FUNGERAR! Alltså tejpar jag glatt vidare, men nu endast mina små pytteåttor.
Med monotont intelligensbefriat arbete (som att tejpa 300 plastbitar) går min hjärna igång igen. Nya former av pvc-plattor, nya uttryck, små gubbar, stora gubbar, raka former, runda former, och, varför inte, kantiga, flätade former.... Utan att reflektera alltför mycket över orättvisor i världen, låter jag mig bli kommersialismens hantlangare, och fäster ihop mina tejpade åttor med en tag-pistol, i personalrummet på en fabriksförsäljning i Gällstad.
Min konfliktgestaltning består i nuläget av: ett moln, en svans (jättelång), 10 små gubbar, och en allseende gud (eller storebror). Imorgon ska jag ta med mig hela rasket till hdk och försöka lista ut vad som ska vara med, och vad som inte.
Kommer ni ihåg för exakt 3 månader sen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar