Min stad har skenbart vilat under helgen. Men jag märker att den sitter där inne i huvudet och brusar, hela tiden. Jag känner att jag inte riktigt har införlivat speltanken i mitt deltagande. Jo, tanken på det finns med, men min hjärna bryr sig inte riktigt om det lokala spelet på hdk, utan behandlar istället det generella, universella, mänskliga och globala spelet. (Våga vara pretto - gäller det fortfarande?) Ta t.ex. lekens regler. Barns lek är ju explicita övningar i hur livet går till i vår kultur.
När man leker med barn, får man sig mycket snart både de formella och de informella reglerna till livs. Regeln; alla får vara med och sätta regler, om de kan koden!, kommuniceras genom att man nonchaleras och tillrättavisas om man inte "säger rätt". Koden i detta sammanhang är att: regler bestäms i imperfekt.
Barnet: -Då körde du mig till dagiset.
Mamman:-Då kan jag ju åka och handla sen.
B: -nej, du ska svänga in här, och ställa dig där...
M:- Men efter dagis åkte jag till affären..
B: - Då kunde du ju hämta mig så jag fick åka med.
Om den vuxne inte är riktigt på det klara med "koden", kan barnet förtydliga genom att dessutom skifta röstläge, till en auktoritär och allvarlig röst, när reglerna diskuteras.
Är det inte precis så det är??!! Den som kan koden, har tillträde. Eller makt.
Den egotrippade tegelstenen: Allt, kan inte anklagas för att ha berört mig djupare, direkt. Jag har glatts, känt igen, undrat, imponerats och blivit uttråkad. "Bla bla bla bla perturbationer, bla bla bla bla bla färdkost bla bla bla bla poesi bla bla bla bla bla särtänkande bla bl abl abl abla paternellt, bla bla." Jag hade precis bestämt mig för att boken helt enkelt var tråkig och meningslös, när jag fick syn på det förlösande stycket: (på sidan 559!) "2002, december. Jag fick e-brev från dig. Du hade sökt på: >>+gombrowicz+kyrklund+proust<<" AHHAAAAA! Den som lyckas hitta den bredaste, eller smalaste, eller konstigaste kontaktytan, vinner!!!! Författarinnans senpubertala egotripp är helt enkelt inte intressant, tänkte jag, lycklig över att ha fått någon slags förståelse för kurslitteraturen, och tänkte precis lägga den åt sidan, då jag hittade ett stycke som faktiskt var full av LIV. (sid. 562) Bara några få rader - om verkliga livet. Eftersmaken blev till slut ganska god, men jag känner mig nu helt färdig med Allt.
Glöm inte att skriva några rader om den förtjusande, men misstrodde lille fransmannen, som blev förskjuten 91cm, står det på en liten lapp. En underbar liten animerad film som vi såg förra veckan. Den lille, helt vanlige mannen träffades, helt oförutsett, av en meteorit. Och hamnade en liten bit utanför sin vanliga position. Det jobbiga var att resten av världen var kvar på samma ställe som tidigare. Han var alltså tvungen att justera sig 91 cm åt höger. Detta låter märkligt, och det är det också, men filmen var en verkligt fin metafor för hur en omstörtande händelse tvingar oss att återupptäcka vardagen, om än i något justerad tappning. Likt den lille mannen anpassar vi oss i ganska stor utsträckning till nya förutsättningar, och när han, i ett försök att slungas tillbaka, träffas en gång till och dessutom förskjuts 75cm nedåt,
känner han det rättså hopplöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar