v.39 reflektioner, del 1

Denna veckan ser ut att bli MASSIV, så jag ska försöka samla varje dags intryck och reflektioner, dag för dag.

Efter förra veckans identitetsmanglande, känns gruppen fullständigt trygg och relativt stabil. Fantastiskt. Igår, måndag var det flera som var borta. Hoppas att de inte var sjuka.....(nöff, nöff)

Anne Pihlgren guidade oss in i det sokratiska samtalsverktyget. Förmiddagen flög iväg, tack vare den superproffsiga och inspirerande talaren.

Tisdagen den 22/9 Tankar efter höstbiennalen..

What a wounderful world!

Kännetecknande för högre kunskapsnivåer är ju att de använder ironi, vilket ju inte barn (läs; okunniga) förväntas förstå. Ironi har alltså något med högre vetande att göra. Under tisdagen har jag sett några av de verk som presenteras som de mest potenta i Göteborgs Internationella Höstbiennal. Pretentiöst namn, program och marnadsföring; det är klart man har förväntningar! Hdk:s spin-off med: samtidskonsten som läromedel, gör att jag redan innan, ger utställningen större betydelse än nyttigt.

Vad tyckte jag då?

Några verk var ju alldeles underbara. Något var inte igång. Ett annat fungerande bara till hälften. Ett verk gjorde mig så upprörd att jag fick ont i magen och var tvungen att lämna rummet. Den största andelen lämnade mig dock helt oberörd, eller möjligen något undrande...... Varför är det konst? (För att den berör någon, fast kanske inte mig..) Varför känner jag sådan sympati för de konstnärer som har gestaltat något positivt , och sådan antipati för dem som berör mig negativt? Ja, det var ju en ovanligt dum fråga! Men jag går ju faktiskt DIT för att bli berörd, både positivt OCH negativt.

I linje med denna veckans antika tema, lutar jag mig mot de himla gamla grekerna, och tänker: Ethos, Logos och Pathos!! Jag vill bli berörd, gärna med multipla sinnen, medier, tekniker osv. Kännetecknande för de verk jag tycker är viktiga och bra, får mig att sympatisera med KONSTNÄREN! (Inte med verket)

Ett verk som jag föll för direkt, var det som skojade med varseblivningen i ett slags omvänt tittskåp. En roterande bild, på ett runt ljusbord, med en speglande cylinder som nav. Konstnären William Kentridge, har gjort teckningar och animationer i tusch, som han i datorn har sträckt ut så att de, när de projekteras mot spegeln blir en normal bild på cylinderspegeln. Man ser liksom bilden på två sätt samtidigt och i minst två dimensioner. Och dessutom transformeras bilden hela tiden genom hopflytande animationer. Bilderna illustreras av autentiska ljudillustrationer och med bakgrundsmusik. Pianokonsert av Sjostakovitj och hurtiga militärmarscher framförda av blåsorkester. Bilderna skildrar realistiska miljöer, bombkrevader och krigsmaskiner, med tillhörande ljudillustrationer. Märkliga monster eller "mekaniska varelser" till militärmusik. Fåglar och insekter och cikadornas spel. Huller om buller, fast ändå i ordning. Krigets gräsligheter tillsammans med sjostakovitjs smäktande pianotoner, och humoristisk naturromantik. What a wounderful World!! http://www.youtube.com/watch?v=7wB4pQMaBSQ&feature=related
Ethos: allt är rätt och sant! Kriget är förfärligt! Bomber sprängs! Efter mörkret kommer ljus. Logos: Verket har verklighetsbakgrund, vilket lätt kunde konstateras och gav en ytterligare dimension, när man läste eftertexterna. Parhos: Verket vädjar till mina känslor genom alla sinnena + humor. Igenkänningsfaktorn ska inte heller underskattas; hur skulle elever som inte har sett gamla svartvita krigsfilmer med militärmusik, tolka verket?

Och nu till det andra minnesvärda verket på Göteborgs stadsmuseum: Dokumenterat. av Jörgen Svensson? Han har gjort ett dokument om sitt liv och karriär, från hit till dit, genom fem tv-skärmar som visar videos av varierande art. Det som gjorde mig så illa berörd var en video, där han visade filmer som en mördare tagit på en annan, under själva morden. Jag vet inte hur många mord filmen rymde, för när jag kom till nr.3: kortare än en minut film, på hur en mamma blir skjuten till döds framför sin 3-4 åriga lilla flicka, på en strand. DÄR! var min gräns överskriden! Konstnären berörde mig inte, han gjorde mig ILLA! Jag blev förbannad!!

Konstnären intervjuades i biennalens katalog, och kommenterade händelsen med "att en liknande situation nyligen inträffat i min familj."

Min själ blev helad genom en båttur med Älv-snabben till Klippan, en rask promenad till lunchstället, en helstekt rödspätta, och ett underbart möte med John Lennon, i "Körverket" Working class hero, på Röda sten. Så enkelt! Ett antal (16-20) personer sjunger av hjärtats lust till, för mig, ohörbart komp. Det är alla typer av människor, och det de har gemensamt är att de utgår från sin egen känsla, och visar den! De är alla väkdigt "vanliga" och lätta att identifiera sig med. Jag känner deras glädje och allvar (Pathos). Det individuella i det kollektiva. (Ethos ??) Men om inte verkets titel hade nämnt både John Lennon och working class hero, hade min tolkning kanske inte varit likadan. Titeln och förförståelsen om hur arbetarna på t.ex. Volvo , ser ut, får utgöra logos. Återigen Balans! Jag hade kunnat sitta och njuta en timme.


Vi mötte på Röda sten ett kostymprytt gäng, som såg ut som kommunpolitiker, ungefär. Och kanske skymtade jag Carin Mannheimer.... De hälsade glatt på mig. (!?!?) Jag undrar om det var Kultureliten som var ute och var folkliga nog at tjingsa på populasen, eller om det var studenterna som frotterade sig med kultureliten. ;-) Läste i katalogen att biennalen också skall förstås ironiskt.
Jag hann inte mer konstbiennal den dagen, men jag kände tydligt att intrycken räckte och blev över för att tänka i nya banor. Kulturbadandet får fortsätta en annan dag!!