Pannkaka! Eller åtminstone sockerkaka. Ove Sernhedes föreläsning var så distraherad att den lämnade mig utan spår. Jag hörde själv hur skrattretande det var, när jag berättade när jag kom hem.
Först var det ett antal andra lärare m.fl som presenterade sig och sitt projekt litet ytligt. Sen kom Sernhede (Jaha, nu kom han visst..) Sedan presenterades dagens arbetsuppgifter för lärarstuderande, som skulle följas upp vid ett seminarium. (Gäller det hdk:s studenter också?” ”Oj, jag har visst inte välkomnat alla studenterna tillräckligt, näej, det gäller inte er.”)
När det var Sernhedes tur att börja, visade det sig att man inte hade hittat någon mikrofon, varpå litet letande och förvirring började. Efter litet letande och trasslande, lyckades man hitta en fungerande, handmick med sladd. Stressad och obekväm med micken, började Sernhede berätta om sin bakgrund och arbete, 40 minuter efter utsatt tid. När han ganska omgående skulle börja använda whiteboardtavlan visade hans penna sig inte fungera. Nån i personalen fixade snabbt fram ett gäng nya pennor. Strax därpå stördes vi av buller och stök i lokalens bakkant. En hel skolklass (tror jag) skulle komma in och söka sittplats i den proppfulla lokalen. Efter att de tillslut hade placerat sig, insåg barnen att detta inte var något för dem, och började prata med varandra istället. Efter flera tillsägelser under 15-20 minuter, avvecklade de sig, under buller och bång. Stackars Sernhede! Han syntes vara helt i otakt med sig själv, och eeehh:ade sig fram till fikat. Det annonserade fikat var otroligt påvert och det fanns inte ens en skvätt mjölk att spä kaffet med. Men femton spänn!!!
Efter pausen hade Sernhede samlat ihop sig och började föreläsa på ett klart mer fokuserat och intressant sätt. Det bästa hade han sparat till sist. Vi skulle få se ett facebook-klipp med hans hiphopare. Allting var hämtat, uppkopplat och klart – utom ljudet. Nytt (ganska komiskt) fixande och trixande med mikrofonstativ och sladdar och knappar...... Men det gick tillslut..... Jo, den var bra.
Detta var en mycket bra föreläsning. Om man har lärt sig mycket är det ju bra, eller hur? Jag fick verkligen ett lysande exempel på hur stor vikt balansen mellan de didaktiska frågorna har. Jag menar, jag hade höga förväntningar på denna föreläsning, jag tyckte verkligen att den tidigare lästa artikeln var fenomenal. Tarja hade dessutom ökat på dem med sin rekommendation. Antagligen var allt han sade mycket vederhäftigt och intressant, men det försvann i den synnerligen oproffsiga presentationen. Alla hinder och taffligheter saboterade dels Sernhedes fokus, men också min perception. Hans syfte föll platt, och jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad han pratade om, riktigt. När jag hade kommit så här långt i min berättelse, hemkommen på kvällen, fick jag frågan; Men vem var det som hade arrangerat detta, då? ”GÖTEBORGS UNIVERSITET! ” (De höll på att skratta ihjäl sig.)
När man ska undervisa måste man ha tagit ställning till de didaktiska frågorna Vad? Varför? När? Och Hur? Jag har fortfarande stort förtroende för Ove Sernhedes forskning och arbete, men det räckte med att han misslyckades med EN fråga (Hur?) för att de andra skulle falla platt. Jag vågar inte tänka på hur omotiverad jag skulle vara att läsa hans text i efterhand, om jag inte hade gjort det innan. Och eftersom det han skulle prata om, är en hjärtefråga för mig, kommer jag nog ändå att undra vidare. Men som introduktion till problematiken med de stigmatiserade ungdomarna i Göteborgs förorter, frälste han nog inte någon..... (man förstår ju varför...)
Läs gärna detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar