Frukost ska vi avnjuta, nästa vecka, och det är min grupp A + B som ska fixa den. Vi kanske måste organisera oss.....
Efter diskussionen fick vi titta på en film. Jag kommer inte ihåg vad den hette, men den var himla häftig. Den handlade om Yoji Yamamoto, och skildrade hans livs- och människo-syn genom hans klädkollektions skapelseprocess. Filmen fångade mig med FORMEN snarare än texten. Egentligen var det en ganska ordinär dokumentär; en intervjuade och en svarade. Men filmaren hade haft en veritabel orgie i dualiteter. Filmen speglade nästan sig, i sig själv..... vad jag nu menar med det... Nästan varje sekvens visade två bilder; en gammal – en ny, en allvarlig en glad.. en digital och en analog, distans – närhet, svart – kulört, urbant – naturligt, kaos – enkelhet. Hans trick var också att filma med två kameror; en 30mm analog, och en digital videokamera. Ofta innehöll bilden dels motivet, och dels den andra kameran. Alltså två bilder i bilden.
Yohji Yamamoto talade om hur han älskade att leva i ”urban ansvarslöshet”, som i; försvinna i mängden, samtidigt som han hyllade äldre tiders, nu försvunna, identiteter. Han hävdade att han byggde sin klädkollektion utifrån gamla tiders funktionella människor och plagg, men verkade avbilda dem assymetriskt efter posen i ett fotografi ur boken: 1900-tals människan (A. Sander)
I många sekvenser som skildrade en rörelse, fanns det en motrörelse. Förmodligen ljuger jag nu, men det var en känsla jag hade redan från början, som jag iakttog under senare hälften.
Tre sidor anteckningar efter en film. Det är inte ofta det händer!
Tillslut infinner sig sanningens minut: Är detta konst? Kan en dokumentärfilm vara konst? Jovisst! Både filmen och Yuhji Yamamoto är konstverk, enligt mig.
Bengts föreläsning på eftermiddagen var trevlig och intressant, men egentligen bara bildillustrationer till Petterson & Åsen, som jag läste på bussen till skolan. Men även om det känns som upprepningar, ger det en fastare kunskap.
Tisdagens intro till nästa ”kurs” gjorde Mattias, med den äran. Jag tyckte det handlade en del om retorik, men framför allt om att ta plats. Ganska många av de senaste veckans övningar har genererat självkänsla, ofrånkomligt via våra känslor. (Ta mig fasen, är det inte mina gamla kompisar, nu igen; ethos, logos och pathos!!) Denna eftermiddag blev det tydligt varför jag känner mig som en utsketen äppelskrott efter vissa övningar, så jag skrev en liten betraktelse över detta:
Förvirrning...... ......................uppväcka
dekonstruktion .......................invecklia
kapitulation............................. avveckla
konstitiution
rekonstruktion .........................utveckling
konsumtion
rekapitulation
- Rita rita rita, och teckna.......
Nike fick två dagar på sig och under de dagarna hann hon lära mig att:
Inför fredagens naturteckning kände jag mig litet som Gösta Ekman, alias Herr Gunnar Papphammar. Jag blev inte riktigt klar med min bild, men var ändå mer än nöjd med resultatet.
Onsdagens självstudietid var ytterst välbehövlig. Läste, skrev blogg, intervjuade mamma, Läste Löfstedt. Och klippte gräset! Härligt!
På det hela taget en mycket bra vecka!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar