Ett litet inlägg om schemat

Nu är jag faktiskt riktigt förbannad! I alla fall ganska arg!

Måndag:
Jag kom litet för sent eftersom Delsjömotet var igenkorkat ända till Mölnlycke, men jag hade inte behövt oroa mig. Vårt mingel, frukostfika och akademiska minutrar varade till ungefär halv tio. Därefter presenterade M dagens begivenheter, som skulle ingbegripa en kort diskussion om hur vi upplevt våra individuella samtal, sedan en elevpresentation,s och ca en timmes film. Därefter skulle vi ha en kort information om vår kommande essä-uppgift. Vi ställde också en fråga avseende nästa veckas schema, och dess blanka ytor. (eget essäarbete!) Efter detta fick vi en diger presentation av Holland under ca 1h45min. Eftersom jag hade funderat över begreppen kultur och identitet under den extralånga bussresan, låg nya reflektioner nära till hands under youtubeklippen. Visst var det kul – men inte 105minuterkul. Efter föredraget hade vi 20minuter fikapaus och sen bar vi upp litet stolar till skulptursalen, väntade in de sista, och hade sedan en bra och uttömmande informationsstund med T och N. Sedan var klockan drygt tolv, och så var den dagen slut.
Visst är min restid effektiv som studietid, och visst är den självvald. Men 4-5 timmars resa för, grovt räknat 45 minuters läraranförd lektionstid, och en i och för sig trevlig, men omotiverat lång elevpresentation, känns litet dyrt. Det är nämligen så att jag kostar pengar. Pengar som jag lånar och som jag ska betala tillbaka, i samma stund som min utbildning är klar. (Hoppas att jag är anställningsbar då)

Tisdag:
Vilken tur att jag mötte lärarlaget igår, och kunde fråga om vad tisdagen skulle erbjuda. Därför hade jag idag exklusiv kunskap om namet på dagens föreläsare, redan när jag kom. Att föreläsningen skulle rymmas under ramen Kulturorientering hade jag läst i papprena. Viss förvirrning i starten över vilken utbildning vi gick (ska alla här bli lärare i bild? Är det en kurs, eller ett program?) Sedan visade det sig att schemat blivit alldeles fel. Tiderna som angivits stämde inte med föreläsarens planering. En kör av uppgivna dagishämtare, busstidtabellsläsare, agendaberoende suckar uppgavs och ny förvirrning uppstod.

Den välvilliga föreläsaren lyckades senare trixa och fixa så schemat blev ändrat. Är det någon som har hört om den radikala estetiken? (Ja, den finns på vår litteraturlista) Jasså, är det nån som har läst den? (Jovisst) Jaha, vad bra. Annars har jag ett utdrag som vi ska jobba med sedan. (Men då hade vi ju kunnat förbereda oss...) JÄVLA SCHEMA!! Detta måste väl kunna ha planerats OCH KOMMUNICERATS i god tid på schemat, bloggportalen eller var som helst!!!! Eller i måndags...

Föreläsningen, arbetsuppgiften och diskussionen idag var både bra och angelägen. Tråkigt bara att starten blev så ineffektiv, idag också. Det stal onekligen en del fokus och energi av hela gruppen.
I den bästa av världar får eleverna ett schema med både tider, delmoment, undervisande lärare och litteratur att förbereda sig med. I den bästa av världar kommer dessutom eleverna i tid, känner sig motiverade och börjar lektionen på utsatt tid.

Jag hoppas verkligen att ingen tror att jag vantrivs, efter detta irriterade inlägg. Jag älskar att gå på HDK, men känner mig kanske litet respektlöst behandlad, som student.

Eller som min dotter brukar säga: -Nu har det gått över, mamma. Nu är jag glad igen... :-)

v.41 + 42 reflektioner

Tiden bara flyger fram, och denna veckan har varit extremt snabb. Förra veckan avslutades med en himla kul redovisning av klassens digitala interaktiva utflykter. Vilken mångfald. Det som alltid dominerar mina känslor efter en större redovisning, är att gruppens bredd är så utvecklande. Jag slås alltid av att ALLAs bidrag är givande. Kvaliteten är inte avgörande för hur mycket det ger. Tänkvärt också att våra elever, (och barn!) kommer att använda sig av cyberspace på ett sätt jag aldrig har gjort. Nyttigt att vara tvungen att sitta ner och upptäcka den världen.

Måndagens film ” De ofrivilliga” knöt an till det vi gjorde förra veckan. Olika gruppers gränser och dess överskridanden ställdes på sin spets. Filmen lämnade en stor bubbla som jag bar med mig under veckan. Några djupare tankar blev det inte, men nya händelser gick genom min bubbla, och gav nya tankar. Trots de ganska extrema (?) episoderna hade jag inga problem att identifiera mig med de olika situationerna och människorna. Hur skulle jag själv göra? Alla exempel kändes äkta och aktuella.

Tisdagen ritade vi och ritade vi och ritade vi. Kul. Undrar om det är min ålder som gör mig så förlåtande och uppmuntrande mot mina egna prestationer. Trots att just min outvecklade teckningsförmåga är min akilleshäl, verkar jag godkänna praktiskt taget alla mina bilder, hur de än ser ut!!! Eller kanske inte godkänna, men åtminstone inte ha komplex för dem. Det jag har ritat tidigare, har oftast varit med många, många lager kulspetspenna. Hårigt, som magistern skulle sagt. Jag gillar hårigt!














Det festliga är att; de bilder jag tycker mest om av mina ”nya”, är de jag ritat med vänster hand, en linje och under kort tid. Titta bara på den här: Är den inte genial!! :D














Veckans uppgift, att göra en pp-presentation med teman: min samling, gav mig tillfälle och anledning att ta fram några av mina otaliga samlingar. Vilket kärt återseende! Jobbade förvånansvärt hårt med att få ihop en halv Pecha-Kucha. Men så var jag nöjd med resultatet, oxå. (Åldern där med?) Jag tycker att det bästa av allt är att jag får tid att tänka ”ett varv till”. Jag har möjlighet att både utveckla min spontana kreativitet och den eftertänksamma. Det var längesen!! Vad gäller redovisningen på fredagen, kan man egentligen bara läsa om första stycket på dagens blogg. Som alltid roligt, och tänkvärt. Från lättviktare till starkt rörande bidrag. (Tack alla!)
Avslutningsvis var det mycket vemodigt att lämna skolan idag. FEM VECKOR tills nästa gång. Men jag hoppas på litet kontakt med mina nya vänner under perioden. Det finns ju alltid cyberspace......


Nu kommer min blogg att tystna i 5 veckor, då jag är på min vfu.
På återseende.

v.41 del 2

Pannkaka! Eller åtminstone sockerkaka. Ove Sernhedes föreläsning var så distraherad att den lämnade mig utan spår. Jag hörde själv hur skrattretande det var, när jag berättade när jag kom hem.


Först var det ett antal andra lärare m.fl som presenterade sig och sitt projekt litet ytligt. Sen kom Sernhede (Jaha, nu kom han visst..) Sedan presenterades dagens arbetsuppgifter för lärarstuderande, som skulle följas upp vid ett seminarium. (Gäller det hdk:s studenter också?” ”Oj, jag har visst inte välkomnat alla studenterna tillräckligt, näej, det gäller inte er.”)

När det var Sernhedes tur att börja, visade det sig att man inte hade hittat någon mikrofon, varpå litet letande och förvirring började. Efter litet letande och trasslande, lyckades man hitta en fungerande, handmick med sladd. Stressad och obekväm med micken, började Sernhede berätta om sin bakgrund och arbete, 40 minuter efter utsatt tid. När han ganska omgående skulle börja använda whiteboardtavlan visade hans penna sig inte fungera. Nån i personalen fixade snabbt fram ett gäng nya pennor. Strax därpå stördes vi av buller och stök i lokalens bakkant. En hel skolklass (tror jag) skulle komma in och söka sittplats i den proppfulla lokalen. Efter att de tillslut hade placerat sig, insåg barnen att detta inte var något för dem, och började prata med varandra istället. Efter flera tillsägelser under 15-20 minuter, avvecklade de sig, under buller och bång. Stackars Sernhede! Han syntes vara helt i otakt med sig själv, och eeehh:ade sig fram till fikat. Det annonserade fikat var otroligt påvert och det fanns inte ens en skvätt mjölk att spä kaffet med. Men femton spänn!!!

Efter pausen hade Sernhede samlat ihop sig och började föreläsa på ett klart mer fokuserat och intressant sätt. Det bästa hade han sparat till sist. Vi skulle få se ett facebook-klipp med hans hiphopare. Allting var hämtat, uppkopplat och klart – utom ljudet. Nytt (ganska komiskt) fixande och trixande med mikrofonstativ och sladdar och knappar...... Men det gick tillslut..... Jo, den var bra.
Detta var en mycket bra föreläsning. Om man har lärt sig mycket är det ju bra, eller hur? Jag fick verkligen ett lysande exempel på hur stor vikt balansen mellan de didaktiska frågorna har. Jag menar, jag hade höga förväntningar på denna föreläsning, jag tyckte verkligen att den tidigare lästa artikeln var fenomenal. Tarja hade dessutom ökat på dem med sin rekommendation. Antagligen var allt han sade mycket vederhäftigt och intressant, men det försvann i den synnerligen oproffsiga presentationen. Alla hinder och taffligheter saboterade dels Sernhedes fokus, men också min perception. Hans syfte föll platt, och jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad han pratade om, riktigt. När jag hade kommit så här långt i min berättelse, hemkommen på kvällen, fick jag frågan; Men vem var det som hade arrangerat detta, då? ”GÖTEBORGS UNIVERSITET! ” (De höll på att skratta ihjäl sig.)


När man ska undervisa måste man ha tagit ställning till de didaktiska frågorna Vad? Varför? När? Och Hur? Jag har fortfarande stort förtroende för Ove Sernhedes forskning och arbete, men det räckte med att han misslyckades med EN fråga (Hur?) för att de andra skulle falla platt. Jag vågar inte tänka på hur omotiverad jag skulle vara att läsa hans text i efterhand, om jag inte hade gjort det innan. Och eftersom det han skulle prata om, är en hjärtefråga för mig, kommer jag nog ändå att undra vidare. Men som introduktion till problematiken med de stigmatiserade ungdomarna i Göteborgs förorter, frälste han nog inte någon..... (man förstår ju varför...)

Läs gärna detta!

Facebook är ett suveränt sätt för oss i den utspridda familjen, att hålla kontakt. Även gamla kompisar man inte har träffat på länge, kan man chatta med, om tillfälle ges.

Här gör jag debut på beachpartyt i Second life. Jag lyckades inte lista ut hur man gjorde för att sluta dansa. Men klä av sig kläderna var inte så svårt att förstå hur man gjorde......

A Tribute to HDK

v.41 Reflektioner del 1

Måndag förmiddag hade vi morgonsamling med UR:s Alla sinnen tillåtna! Den gjorde mig riktigt förbaskad! Tre program som handlade om lärandet och dess hinder i skolan idag. Dokumentära inslag och teoretiker som, anser jag, gjorde grova generaliseringar för att visa sin tes. Sådana tricks brukar man ta till när man vill vill sticka ut hakan och skapa debatt, men i detta sammanhanget tycktes det nästan som om man nödgades försvara de inkompetenta lärarna som blev så begränsade och inte kunde hantera tiden, rummet och uppgiften. I ett forum som vårt, morgonsamlingen på hdk, är det ju bara en bra grund för diskussionen, men att lärarna lyser med sin frånvaro i den allmäna skoldebatten, som förs i kvällstidningarna (!!!), förvånar mig inte, om denna typen av tillspetsade dokumentärer utger sig för att skildra verkligheten.
Jag tycker att den gav en ensidigt negativ bild av hur det ser ut i skolan. Det talades t.ex. om 40-minuters terror, som lärarna trälade under och eleverna stressades sönder av. Naturligtvis är verkligheten mer nyanserad än så; För många elever, speciellt dem som har svårt att fungera ultimat i klassrum med 20-30 elever, räcker den tiden mer än väl som utmaning att försöka koncentrera sig på. Under andra omständigheter, t.ex. praktiskt arbete, slöjd, bild, eller rörelse, kan det fungera bättre med längre effektiva arbetspass. Så många aspekter påverkar lärarens lektionsplanering; gruppens dynamik, ålder, ämne, ledning etc.etc. Just tiden och rummet är ju de faktorer som är lättast att göra något åt i det lilla, men svårast att ändra i stort.

Appropå det kom jag att tänka på en bok som har förändrat mitt sätt att tackla den postmodernistiska tidspressen: Bodil Jönssons Tio Tankar om tid. Läs den! Hennes mantra; Jag har gott om tid, fungerar faktiskt!!
Eftersom vi redan har fört en diskussion i klassrummet, drar jag inte någon mer kritisk kommentar nu, för jag håller på och laddar inför Ove Sernhedes föreläsning idag, tisdag.


Han ställde frågan som jag brottats med under lång tid, nämligen Är det verkligen någon ide, gettoungarna är ju redan dömda på förhand, så varför bry sig över huvudtaget....?(Så kan det väl ändå inte vara......??) Eller är det någon slags postkolonialt samvete som tvingar oss att hålla skenet uppe, och fortsätta inbilla någon att med tillräckligt mycket resurser, och framför allt ännu skickligare lärare, kan vi få hela Rosengård till högskolan.(med eller mot deras vilja) Det är sällan någon frågar hur, och på vems villkor. Bara att!


Jag vill oxå ha en liten lucka på huvudet!!!!


Såg ni Evas superkoll på tv igår? Om inte – gör det nu!