Skissboksreflektioner

Jag trodde att gränser var ett tema som utan problem skulle trigga igång en flod av tankar och bilder hos mig. Speciellt som man var litet "uppvärmd" av färdighetsprovet. Detta; min första skiss, gjordes i positiv anda och med tillförsikt inför den nya värld jag hade framför mig.

Och sen var det STOPP! Eller, inte stopp, men torka. Det var som om att; bara genom att ta fram skissboken, var gränsen dragen och muren byggd! Alla mina tankar gick åt till att hata gränser, mycket mer än jag egentligen gör! Mången bussresa har ägnats till att försöka komma åt gränserna via diverse omvägar, för att lura mig själv att närma mig från ett annat håll...
Överskridande - är en tanke som kan lura in mig i gränsfållan! Den här bilden visar på en extremt effektiv gränsförflyttare! Att kommunicera med mycket små barn, kan få mig att göra nästan vad som helst, för att överbrygga hindren.

Gränser är ju faktiskt inte så statiska som man lätt kan tro!! Flytande gränser känns trösterikt. Fast genom att frysa dem ibland, kan man lättare se nya utgångar/ingångar.

Strunt!!!!
Här sitter jag och tänker och tänker, och tänker. På gränser och bomber och egna mentala spärrar! EGOTRIPP! Det känns inte VIKTIGT! Ingen människa är en ö. Jag saknar det sociala metaperspektivet. Även en skiss är ett uttryck för något jag vill uttrycka!!! Så lättviktiga mina skisser är: tänkte jag, och kastade mig glatt in i det sociala samvetets mest lättillgängliga offer.
Världssvälten!
FAO: FN:s organ för tryggad livsmedelsförsörjning i världen, uppskattar att 923000000 människor hungrade under 2009. År 2000 enades man om FN:s mål ; att minska antalet med hälften till år 2015, men på grund av den globala ekonomiska turbulensen under förra året, ÖKADE istället antalet människor i välden som inte får tillräckligt med mat för att överleva, med 75 miljoner/140 miljoner (beroende på vem man frågar). Detta på grund av att matpriserna höjdes!!!! Inte för att det saknades mat!!!!
Genom att tänka på en miljon människor och rita 923 streckgubbar (140 rosa) gjorde jag INGET för att lösa problemet. Men jag blev medveten om läget.

Ett litet inlägg om schemat

Nu är jag faktiskt riktigt förbannad! I alla fall ganska arg!

Måndag:
Jag kom litet för sent eftersom Delsjömotet var igenkorkat ända till Mölnlycke, men jag hade inte behövt oroa mig. Vårt mingel, frukostfika och akademiska minutrar varade till ungefär halv tio. Därefter presenterade M dagens begivenheter, som skulle ingbegripa en kort diskussion om hur vi upplevt våra individuella samtal, sedan en elevpresentation,s och ca en timmes film. Därefter skulle vi ha en kort information om vår kommande essä-uppgift. Vi ställde också en fråga avseende nästa veckas schema, och dess blanka ytor. (eget essäarbete!) Efter detta fick vi en diger presentation av Holland under ca 1h45min. Eftersom jag hade funderat över begreppen kultur och identitet under den extralånga bussresan, låg nya reflektioner nära till hands under youtubeklippen. Visst var det kul – men inte 105minuterkul. Efter föredraget hade vi 20minuter fikapaus och sen bar vi upp litet stolar till skulptursalen, väntade in de sista, och hade sedan en bra och uttömmande informationsstund med T och N. Sedan var klockan drygt tolv, och så var den dagen slut.
Visst är min restid effektiv som studietid, och visst är den självvald. Men 4-5 timmars resa för, grovt räknat 45 minuters läraranförd lektionstid, och en i och för sig trevlig, men omotiverat lång elevpresentation, känns litet dyrt. Det är nämligen så att jag kostar pengar. Pengar som jag lånar och som jag ska betala tillbaka, i samma stund som min utbildning är klar. (Hoppas att jag är anställningsbar då)

Tisdag:
Vilken tur att jag mötte lärarlaget igår, och kunde fråga om vad tisdagen skulle erbjuda. Därför hade jag idag exklusiv kunskap om namet på dagens föreläsare, redan när jag kom. Att föreläsningen skulle rymmas under ramen Kulturorientering hade jag läst i papprena. Viss förvirrning i starten över vilken utbildning vi gick (ska alla här bli lärare i bild? Är det en kurs, eller ett program?) Sedan visade det sig att schemat blivit alldeles fel. Tiderna som angivits stämde inte med föreläsarens planering. En kör av uppgivna dagishämtare, busstidtabellsläsare, agendaberoende suckar uppgavs och ny förvirrning uppstod.

Den välvilliga föreläsaren lyckades senare trixa och fixa så schemat blev ändrat. Är det någon som har hört om den radikala estetiken? (Ja, den finns på vår litteraturlista) Jasså, är det nån som har läst den? (Jovisst) Jaha, vad bra. Annars har jag ett utdrag som vi ska jobba med sedan. (Men då hade vi ju kunnat förbereda oss...) JÄVLA SCHEMA!! Detta måste väl kunna ha planerats OCH KOMMUNICERATS i god tid på schemat, bloggportalen eller var som helst!!!! Eller i måndags...

Föreläsningen, arbetsuppgiften och diskussionen idag var både bra och angelägen. Tråkigt bara att starten blev så ineffektiv, idag också. Det stal onekligen en del fokus och energi av hela gruppen.
I den bästa av världar får eleverna ett schema med både tider, delmoment, undervisande lärare och litteratur att förbereda sig med. I den bästa av världar kommer dessutom eleverna i tid, känner sig motiverade och börjar lektionen på utsatt tid.

Jag hoppas verkligen att ingen tror att jag vantrivs, efter detta irriterade inlägg. Jag älskar att gå på HDK, men känner mig kanske litet respektlöst behandlad, som student.

Eller som min dotter brukar säga: -Nu har det gått över, mamma. Nu är jag glad igen... :-)

v.41 + 42 reflektioner

Tiden bara flyger fram, och denna veckan har varit extremt snabb. Förra veckan avslutades med en himla kul redovisning av klassens digitala interaktiva utflykter. Vilken mångfald. Det som alltid dominerar mina känslor efter en större redovisning, är att gruppens bredd är så utvecklande. Jag slås alltid av att ALLAs bidrag är givande. Kvaliteten är inte avgörande för hur mycket det ger. Tänkvärt också att våra elever, (och barn!) kommer att använda sig av cyberspace på ett sätt jag aldrig har gjort. Nyttigt att vara tvungen att sitta ner och upptäcka den världen.

Måndagens film ” De ofrivilliga” knöt an till det vi gjorde förra veckan. Olika gruppers gränser och dess överskridanden ställdes på sin spets. Filmen lämnade en stor bubbla som jag bar med mig under veckan. Några djupare tankar blev det inte, men nya händelser gick genom min bubbla, och gav nya tankar. Trots de ganska extrema (?) episoderna hade jag inga problem att identifiera mig med de olika situationerna och människorna. Hur skulle jag själv göra? Alla exempel kändes äkta och aktuella.

Tisdagen ritade vi och ritade vi och ritade vi. Kul. Undrar om det är min ålder som gör mig så förlåtande och uppmuntrande mot mina egna prestationer. Trots att just min outvecklade teckningsförmåga är min akilleshäl, verkar jag godkänna praktiskt taget alla mina bilder, hur de än ser ut!!! Eller kanske inte godkänna, men åtminstone inte ha komplex för dem. Det jag har ritat tidigare, har oftast varit med många, många lager kulspetspenna. Hårigt, som magistern skulle sagt. Jag gillar hårigt!














Det festliga är att; de bilder jag tycker mest om av mina ”nya”, är de jag ritat med vänster hand, en linje och under kort tid. Titta bara på den här: Är den inte genial!! :D














Veckans uppgift, att göra en pp-presentation med teman: min samling, gav mig tillfälle och anledning att ta fram några av mina otaliga samlingar. Vilket kärt återseende! Jobbade förvånansvärt hårt med att få ihop en halv Pecha-Kucha. Men så var jag nöjd med resultatet, oxå. (Åldern där med?) Jag tycker att det bästa av allt är att jag får tid att tänka ”ett varv till”. Jag har möjlighet att både utveckla min spontana kreativitet och den eftertänksamma. Det var längesen!! Vad gäller redovisningen på fredagen, kan man egentligen bara läsa om första stycket på dagens blogg. Som alltid roligt, och tänkvärt. Från lättviktare till starkt rörande bidrag. (Tack alla!)
Avslutningsvis var det mycket vemodigt att lämna skolan idag. FEM VECKOR tills nästa gång. Men jag hoppas på litet kontakt med mina nya vänner under perioden. Det finns ju alltid cyberspace......


Nu kommer min blogg att tystna i 5 veckor, då jag är på min vfu.
På återseende.

v.41 del 2

Pannkaka! Eller åtminstone sockerkaka. Ove Sernhedes föreläsning var så distraherad att den lämnade mig utan spår. Jag hörde själv hur skrattretande det var, när jag berättade när jag kom hem.


Först var det ett antal andra lärare m.fl som presenterade sig och sitt projekt litet ytligt. Sen kom Sernhede (Jaha, nu kom han visst..) Sedan presenterades dagens arbetsuppgifter för lärarstuderande, som skulle följas upp vid ett seminarium. (Gäller det hdk:s studenter också?” ”Oj, jag har visst inte välkomnat alla studenterna tillräckligt, näej, det gäller inte er.”)

När det var Sernhedes tur att börja, visade det sig att man inte hade hittat någon mikrofon, varpå litet letande och förvirring började. Efter litet letande och trasslande, lyckades man hitta en fungerande, handmick med sladd. Stressad och obekväm med micken, började Sernhede berätta om sin bakgrund och arbete, 40 minuter efter utsatt tid. När han ganska omgående skulle börja använda whiteboardtavlan visade hans penna sig inte fungera. Nån i personalen fixade snabbt fram ett gäng nya pennor. Strax därpå stördes vi av buller och stök i lokalens bakkant. En hel skolklass (tror jag) skulle komma in och söka sittplats i den proppfulla lokalen. Efter att de tillslut hade placerat sig, insåg barnen att detta inte var något för dem, och började prata med varandra istället. Efter flera tillsägelser under 15-20 minuter, avvecklade de sig, under buller och bång. Stackars Sernhede! Han syntes vara helt i otakt med sig själv, och eeehh:ade sig fram till fikat. Det annonserade fikat var otroligt påvert och det fanns inte ens en skvätt mjölk att spä kaffet med. Men femton spänn!!!

Efter pausen hade Sernhede samlat ihop sig och började föreläsa på ett klart mer fokuserat och intressant sätt. Det bästa hade han sparat till sist. Vi skulle få se ett facebook-klipp med hans hiphopare. Allting var hämtat, uppkopplat och klart – utom ljudet. Nytt (ganska komiskt) fixande och trixande med mikrofonstativ och sladdar och knappar...... Men det gick tillslut..... Jo, den var bra.
Detta var en mycket bra föreläsning. Om man har lärt sig mycket är det ju bra, eller hur? Jag fick verkligen ett lysande exempel på hur stor vikt balansen mellan de didaktiska frågorna har. Jag menar, jag hade höga förväntningar på denna föreläsning, jag tyckte verkligen att den tidigare lästa artikeln var fenomenal. Tarja hade dessutom ökat på dem med sin rekommendation. Antagligen var allt han sade mycket vederhäftigt och intressant, men det försvann i den synnerligen oproffsiga presentationen. Alla hinder och taffligheter saboterade dels Sernhedes fokus, men också min perception. Hans syfte föll platt, och jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad han pratade om, riktigt. När jag hade kommit så här långt i min berättelse, hemkommen på kvällen, fick jag frågan; Men vem var det som hade arrangerat detta, då? ”GÖTEBORGS UNIVERSITET! ” (De höll på att skratta ihjäl sig.)


När man ska undervisa måste man ha tagit ställning till de didaktiska frågorna Vad? Varför? När? Och Hur? Jag har fortfarande stort förtroende för Ove Sernhedes forskning och arbete, men det räckte med att han misslyckades med EN fråga (Hur?) för att de andra skulle falla platt. Jag vågar inte tänka på hur omotiverad jag skulle vara att läsa hans text i efterhand, om jag inte hade gjort det innan. Och eftersom det han skulle prata om, är en hjärtefråga för mig, kommer jag nog ändå att undra vidare. Men som introduktion till problematiken med de stigmatiserade ungdomarna i Göteborgs förorter, frälste han nog inte någon..... (man förstår ju varför...)

Läs gärna detta!

Facebook är ett suveränt sätt för oss i den utspridda familjen, att hålla kontakt. Även gamla kompisar man inte har träffat på länge, kan man chatta med, om tillfälle ges.

Här gör jag debut på beachpartyt i Second life. Jag lyckades inte lista ut hur man gjorde för att sluta dansa. Men klä av sig kläderna var inte så svårt att förstå hur man gjorde......

A Tribute to HDK