aprés vernissage

Jag var verkligen helt oförberedd på att själva gestaltningen inte skulle kunna vara godkänd. Blev litet perplex. Den kritik jag fick var både befogad och konstruktiv, men hade nog gjort bättre nytta om den kommit som handledning istället.. Att visa sina alster och bjuda på vernissage, innebär ju ett mentalt arbete, och den lärdomen kändes, även den, nyttig och befogad. Kanske gjorde den examinatoriska kallduschen någon nytta, men just nu känns den för mig, och vad jag förstår flera med mig, onödigt brutal. Jag har svårt att glädja mig åt det goda lärandet.

Icke desto mindre, fick jag tillfälle att jobba ännu mer med mina kära former.

Skulpturen har vederbörligen rivits ner (av hjälpsam kamrat), och idag tagits isär, för att ånyo ha trixats ihop på ett uttrycksfullt sätt. Denna gången i skulptursalen.

Kritiken jag fick, gick ut på att mitt visuella språk inte var tillräckligt tydligt, att känslan jag ville gestalta inte var lättillgänglig för alla. Visa tydligt! Från att ha varit en produkt av mina tankar och händer, ska skulpturen nu bli en visuell kommunikation. Kanske var det den delen av instruktionen jag hade missat.

Min känsla är att mitt bubbel vill lätta. Strävar uppåt. Eller flödar. En annan viktig aspekt är att den söker ljuset. Min skulptur har inte ambitionen att berätta något annat. Vi får se om jag har lyckats denna gång.

Slutfrenesi

Jag borde verkligen känna mig stressad, nervös, kanske litet mindervärdig bland alla proffs, och åtminstone LITET onöjd med mitt verk. Någonting säger mig att det vore normala känslor, så här 3-4 dagar innan det ska vara klart! Jag försöker litet halvhjärtat.... Men jag har så KUL!
Efter alla misslyckanden och bakslag, borde jag ha tappat sugen, och struntat i att försöka fästa ihop mina evighets-åttor. Men, nejdå! Sugen har infunnit sig!

Nu har jag ju gjort en massa åttor av varierande storlek. Jag borde ju tröttna! Men, nejdå! Jag tycker verkligen att de är jättevackra, och jag vet inte HUR man skulle kunna tröttna på dem. Speciellt de svåraste, mittemellanstora. ( Det slår mig, att det är ju beteckningen på mina favoritelever, också: de svåraste och mittemellanstora.)

I tisdags tog jag mitt pick och pack, och hängde upp det i skulptursalen. Det kändes så mycket när jag kånkade och bar, men blev bara en liten rännil. När jag gick och ställde mig i aulan, stod det klart för mig att; det behövs fler!!

Kniven i ryggen och nödvändigheten att välja lösning på "fäst-problemet" fick mig att börja råjobba. Är det det som kallas driv, tro? Litet tur i oturen, att jag tappade rösten fullständigt på tisdagskvällen, så jag stod i källaren och jobbade hela onsdagen, i tysthet. Producerade!

Jag har verkligen glatt mig åt att göra de här åttorna. De fascinerar mig. De är helt konfliktlösa, trots all muskelkraft jag fått betala för varenda en. Muskelkraft ger harmoni?

Så därför är jag inte det minsta nervös, stressad, osv. Det ska säkert gå bra!
Om någon frågar vad jag har gjort, kan jag alltid säga: -Det är transparent plast! Se, vad vackert!

motstånd är kreativitetens moder...... väl..

Och svaret är......................NEJ! JAG HAR INTE VUNNIT ÄN!!!
Eller, man kan säga att det råder väpnad stiltje på "8"-fronten. Som ni förstår lyckades inte heller den superstarka packtejpen hålla emot de enorma spänningarna i mina pvc-plattor. Med tanke på detta, förstår ni alla hur oerhört stark jag egentligen är! Och det är inte allt! Då säcken med mina tejpade försök släppte ifrån sig ett -pjoink fler än fyra gånger, insåg jag att det inte var frågan om enstaka slarvtejpningar. Endast de jag hade hängt upp i flickornas gungställning, och som under natten utstått både regn och halv storm, och dessutom nattfrost (!), klarade sig över det första kritiska dygnet. När jag tog in dem, pjoinkade även de. Det var då .....f....n. Smart som jag är, öppnade jag inte den förpackning med pop-nit-utrustning jag köpt, utan besökte min engagerade granne, som genast lånade ut sin. INTE HELLER DET FUNKADE!! Jag tröstar mig med att jag åtminstone får användning av min berömda, och ibland ganska enerverande, envishet. Mitt sätt att lösa denna konflikt gick ut på att syssla med sånt som FUNGERAR! Alltså tejpar jag glatt vidare, men nu endast mina små pytteåttor.
Med monotont intelligensbefriat arbete (som att tejpa 300 plastbitar) går min hjärna igång igen. Nya former av pvc-plattor, nya uttryck, små gubbar, stora gubbar, raka former, runda former, och, varför inte, kantiga, flätade former.... Utan att reflektera alltför mycket över orättvisor i världen, låter jag mig bli kommersialismens hantlangare, och fäster ihop mina tejpade åttor med en tag-pistol, i personalrummet på en fabriksförsäljning i Gällstad.

Min konfliktgestaltning består i nuläget av: ett moln, en svans (jättelång), 10 små gubbar, och en allseende gud (eller storebror). Imorgon ska jag ta med mig hela rasket till hdk och försöka lista ut vad som ska vara med, och vad som inte.

Kommer ni ihåg för exakt 3 månader sen...

Himlen får vänta...

Fasen vilket motflyt, när inte heller speciallimmet fungerade!! Limmet var säkert bra, men krävde att man fixerade ytan i 4 minuter + härdade i 24 timmar för att det skulle bli hållfast. Med den spänning jag vrider mina pvc-bitar till, lyckades jag inte fixera utan att vrida....

Nu handlar det inte längre om att utnyttja materialets inneboende egenskaper - NU HANDLAR DET OM ATT VINNA!!!!!

Tejp, annan tejp, Karlssons klister, häftapparat, häftpistol, borrade hål med skruvpluggar, buntband, ståltråd, skruv och slutligen silvertejp. Ganska sur gav jag upp och lade mig i soffan och läste Claes Ohlssons katalog. Kastade mig in i bilen och åkte dit, köpte nitknipsare, nitar och ännu mer tejp.
Nu har jag kört litet testverksamhet med en ny superstark transparent packtejp, som faktiskt verkar hålla, åtminstone grundformen.

Jag testade att tejpa ihop "8-orna" med samma tejp, men det gick inte.. En tvättlina i vacker ljusblå nyans fick binda samman ett stim. Och det gick!

Nåja, dagen är inte slut än, men det skulle onekligen vara skönt med litet rationell arbetsro.

Det syns väl inte för mycket, eller hur? Slutligen, appropå himlen; det är ju svårt att inte vara naturlyriker när man bor så vackert som jag...

diskussionsbild

Saknade en bild, som bättre visar vad jag tänker....

likasinnade

Jag säger bara, SUCK! Här är uppenbarligen en man som skulle ligga risigt till om jag inte var lyckligt gift!! Olafur Eliasson: Colour square sphere (2007)

transparensens själ...

Attans också!! Man får vrida på huvudet!! Detta är vår vackra gamla ek. Helt utan baktankar.

Transparensens fiende nr 1: DAMM. eller åtminstone transparensskulptrisens...

Transparent är ett trendord som faktiskt redan är på väg ut, enligt dem som vet sånt... Ordet har starka värden kopplade till sig, vilka speglar den tid vi lever i. Direktöversättningen till svenska torde väl vara: genomskinlig. I ett demokratiskt samhälle som skryter om sin låga korrumptionsfaktor, är den statliga administrationens transparens ett sätt att vidmakthålla uppfattningen om det Lutheranska samfundet, med det strävsamma folket, som aldrig skulle komma på tanken att sko sig på någon annans bekostnad! Solidariska som vi är! Eftersom vi inte har något att dölja, ÄLSKAR vi transparens! Motsatsen till ljusskygghet! Samtidigt vet man ju att om man är litet suspekt, så där, ska man försöka verka så normal som möjligt, och låtsas som det regnar... Regndroppar har också ett visst mått av transparens. (Var det en loop, där?!)

Nåja, Den katolska kyrkans stängda dörrar har ju i alla fall inte skyddat dem från moraliska katastrofer, och vårt transparenta politiska system garanterar tydligen inte de enskilda politikernas rättspatos.

Transparent betyder alltså ärlig, sann, oskyldig.

Transparens- ordets ursprung är säkert latinskt, som de flesta andra. Trans = genom,över. Parere- synas. (Svensk etymologisk ordbok)Parent -förälder- tillsyn... ( egen spekulation)

LUFTEN ÄR GENOMSKINLIG, TRANPARENT - men ändå bryts ljuset av dess innehåll och filtrerar vad vi ser! Luften är INTE osynlig. Den bryter/förändrar verkligheten.

For en tur till plastfabriken, där jag gör mina fynd. Denna veckans produktion har präglats av smältlim och misslyckanden. Gjorde ett stort evighetsskum :-) som jag tog ut och fotograferade mot en häftig ovädershimmel. Blåsten tog skummet, och en stor del gick sönder, trots smältlim. Alltså, min vana trogen, så beklagade jag mig för plastexperterna, och blev raskt lotsad till en herre vid namn Björn; limexpert. Han hade full förståelse för min frustration över att köpelim antingen är för otransparent eller för styvt. Det funkar helt enkelt inte på PVC. Tangit!! Så heter limmet som är svaret på alla mina böner, enligt Björn. Jag fick köpa en tub av honom, billigt! Dessutom fyllde jag på mitt, redan mycket omfångsrika lager av plast, och begav mig hem. Jag har inte hunnit prova än, men det ska jag väl ha gjort innan måndag, hoppas jag.

Vårt seminarium; utställningsteknik, i torsdags, var mycket givande. Driftiga klasskamrater som tar initiativ och gör sitt jobb, stimulerar hela gruppen. Effektivt arbete utan långbänkar och väggmålningar... Jag ser fram emot utställningen.