v.41 + 42 reflektioner

Tiden bara flyger fram, och denna veckan har varit extremt snabb. Förra veckan avslutades med en himla kul redovisning av klassens digitala interaktiva utflykter. Vilken mångfald. Det som alltid dominerar mina känslor efter en större redovisning, är att gruppens bredd är så utvecklande. Jag slås alltid av att ALLAs bidrag är givande. Kvaliteten är inte avgörande för hur mycket det ger. Tänkvärt också att våra elever, (och barn!) kommer att använda sig av cyberspace på ett sätt jag aldrig har gjort. Nyttigt att vara tvungen att sitta ner och upptäcka den världen.

Måndagens film ” De ofrivilliga” knöt an till det vi gjorde förra veckan. Olika gruppers gränser och dess överskridanden ställdes på sin spets. Filmen lämnade en stor bubbla som jag bar med mig under veckan. Några djupare tankar blev det inte, men nya händelser gick genom min bubbla, och gav nya tankar. Trots de ganska extrema (?) episoderna hade jag inga problem att identifiera mig med de olika situationerna och människorna. Hur skulle jag själv göra? Alla exempel kändes äkta och aktuella.

Tisdagen ritade vi och ritade vi och ritade vi. Kul. Undrar om det är min ålder som gör mig så förlåtande och uppmuntrande mot mina egna prestationer. Trots att just min outvecklade teckningsförmåga är min akilleshäl, verkar jag godkänna praktiskt taget alla mina bilder, hur de än ser ut!!! Eller kanske inte godkänna, men åtminstone inte ha komplex för dem. Det jag har ritat tidigare, har oftast varit med många, många lager kulspetspenna. Hårigt, som magistern skulle sagt. Jag gillar hårigt!














Det festliga är att; de bilder jag tycker mest om av mina ”nya”, är de jag ritat med vänster hand, en linje och under kort tid. Titta bara på den här: Är den inte genial!! :D














Veckans uppgift, att göra en pp-presentation med teman: min samling, gav mig tillfälle och anledning att ta fram några av mina otaliga samlingar. Vilket kärt återseende! Jobbade förvånansvärt hårt med att få ihop en halv Pecha-Kucha. Men så var jag nöjd med resultatet, oxå. (Åldern där med?) Jag tycker att det bästa av allt är att jag får tid att tänka ”ett varv till”. Jag har möjlighet att både utveckla min spontana kreativitet och den eftertänksamma. Det var längesen!! Vad gäller redovisningen på fredagen, kan man egentligen bara läsa om första stycket på dagens blogg. Som alltid roligt, och tänkvärt. Från lättviktare till starkt rörande bidrag. (Tack alla!)
Avslutningsvis var det mycket vemodigt att lämna skolan idag. FEM VECKOR tills nästa gång. Men jag hoppas på litet kontakt med mina nya vänner under perioden. Det finns ju alltid cyberspace......


Nu kommer min blogg att tystna i 5 veckor, då jag är på min vfu.
På återseende.

v.41 del 2

Pannkaka! Eller åtminstone sockerkaka. Ove Sernhedes föreläsning var så distraherad att den lämnade mig utan spår. Jag hörde själv hur skrattretande det var, när jag berättade när jag kom hem.


Först var det ett antal andra lärare m.fl som presenterade sig och sitt projekt litet ytligt. Sen kom Sernhede (Jaha, nu kom han visst..) Sedan presenterades dagens arbetsuppgifter för lärarstuderande, som skulle följas upp vid ett seminarium. (Gäller det hdk:s studenter också?” ”Oj, jag har visst inte välkomnat alla studenterna tillräckligt, näej, det gäller inte er.”)

När det var Sernhedes tur att börja, visade det sig att man inte hade hittat någon mikrofon, varpå litet letande och förvirring började. Efter litet letande och trasslande, lyckades man hitta en fungerande, handmick med sladd. Stressad och obekväm med micken, började Sernhede berätta om sin bakgrund och arbete, 40 minuter efter utsatt tid. När han ganska omgående skulle börja använda whiteboardtavlan visade hans penna sig inte fungera. Nån i personalen fixade snabbt fram ett gäng nya pennor. Strax därpå stördes vi av buller och stök i lokalens bakkant. En hel skolklass (tror jag) skulle komma in och söka sittplats i den proppfulla lokalen. Efter att de tillslut hade placerat sig, insåg barnen att detta inte var något för dem, och började prata med varandra istället. Efter flera tillsägelser under 15-20 minuter, avvecklade de sig, under buller och bång. Stackars Sernhede! Han syntes vara helt i otakt med sig själv, och eeehh:ade sig fram till fikat. Det annonserade fikat var otroligt påvert och det fanns inte ens en skvätt mjölk att spä kaffet med. Men femton spänn!!!

Efter pausen hade Sernhede samlat ihop sig och började föreläsa på ett klart mer fokuserat och intressant sätt. Det bästa hade han sparat till sist. Vi skulle få se ett facebook-klipp med hans hiphopare. Allting var hämtat, uppkopplat och klart – utom ljudet. Nytt (ganska komiskt) fixande och trixande med mikrofonstativ och sladdar och knappar...... Men det gick tillslut..... Jo, den var bra.
Detta var en mycket bra föreläsning. Om man har lärt sig mycket är det ju bra, eller hur? Jag fick verkligen ett lysande exempel på hur stor vikt balansen mellan de didaktiska frågorna har. Jag menar, jag hade höga förväntningar på denna föreläsning, jag tyckte verkligen att den tidigare lästa artikeln var fenomenal. Tarja hade dessutom ökat på dem med sin rekommendation. Antagligen var allt han sade mycket vederhäftigt och intressant, men det försvann i den synnerligen oproffsiga presentationen. Alla hinder och taffligheter saboterade dels Sernhedes fokus, men också min perception. Hans syfte föll platt, och jag kommer faktiskt inte ens ihåg vad han pratade om, riktigt. När jag hade kommit så här långt i min berättelse, hemkommen på kvällen, fick jag frågan; Men vem var det som hade arrangerat detta, då? ”GÖTEBORGS UNIVERSITET! ” (De höll på att skratta ihjäl sig.)


När man ska undervisa måste man ha tagit ställning till de didaktiska frågorna Vad? Varför? När? Och Hur? Jag har fortfarande stort förtroende för Ove Sernhedes forskning och arbete, men det räckte med att han misslyckades med EN fråga (Hur?) för att de andra skulle falla platt. Jag vågar inte tänka på hur omotiverad jag skulle vara att läsa hans text i efterhand, om jag inte hade gjort det innan. Och eftersom det han skulle prata om, är en hjärtefråga för mig, kommer jag nog ändå att undra vidare. Men som introduktion till problematiken med de stigmatiserade ungdomarna i Göteborgs förorter, frälste han nog inte någon..... (man förstår ju varför...)

Läs gärna detta!

Facebook är ett suveränt sätt för oss i den utspridda familjen, att hålla kontakt. Även gamla kompisar man inte har träffat på länge, kan man chatta med, om tillfälle ges.

Här gör jag debut på beachpartyt i Second life. Jag lyckades inte lista ut hur man gjorde för att sluta dansa. Men klä av sig kläderna var inte så svårt att förstå hur man gjorde......

A Tribute to HDK

v.41 Reflektioner del 1

Måndag förmiddag hade vi morgonsamling med UR:s Alla sinnen tillåtna! Den gjorde mig riktigt förbaskad! Tre program som handlade om lärandet och dess hinder i skolan idag. Dokumentära inslag och teoretiker som, anser jag, gjorde grova generaliseringar för att visa sin tes. Sådana tricks brukar man ta till när man vill vill sticka ut hakan och skapa debatt, men i detta sammanhanget tycktes det nästan som om man nödgades försvara de inkompetenta lärarna som blev så begränsade och inte kunde hantera tiden, rummet och uppgiften. I ett forum som vårt, morgonsamlingen på hdk, är det ju bara en bra grund för diskussionen, men att lärarna lyser med sin frånvaro i den allmäna skoldebatten, som förs i kvällstidningarna (!!!), förvånar mig inte, om denna typen av tillspetsade dokumentärer utger sig för att skildra verkligheten.
Jag tycker att den gav en ensidigt negativ bild av hur det ser ut i skolan. Det talades t.ex. om 40-minuters terror, som lärarna trälade under och eleverna stressades sönder av. Naturligtvis är verkligheten mer nyanserad än så; För många elever, speciellt dem som har svårt att fungera ultimat i klassrum med 20-30 elever, räcker den tiden mer än väl som utmaning att försöka koncentrera sig på. Under andra omständigheter, t.ex. praktiskt arbete, slöjd, bild, eller rörelse, kan det fungera bättre med längre effektiva arbetspass. Så många aspekter påverkar lärarens lektionsplanering; gruppens dynamik, ålder, ämne, ledning etc.etc. Just tiden och rummet är ju de faktorer som är lättast att göra något åt i det lilla, men svårast att ändra i stort.

Appropå det kom jag att tänka på en bok som har förändrat mitt sätt att tackla den postmodernistiska tidspressen: Bodil Jönssons Tio Tankar om tid. Läs den! Hennes mantra; Jag har gott om tid, fungerar faktiskt!!
Eftersom vi redan har fört en diskussion i klassrummet, drar jag inte någon mer kritisk kommentar nu, för jag håller på och laddar inför Ove Sernhedes föreläsning idag, tisdag.


Han ställde frågan som jag brottats med under lång tid, nämligen Är det verkligen någon ide, gettoungarna är ju redan dömda på förhand, så varför bry sig över huvudtaget....?(Så kan det väl ändå inte vara......??) Eller är det någon slags postkolonialt samvete som tvingar oss att hålla skenet uppe, och fortsätta inbilla någon att med tillräckligt mycket resurser, och framför allt ännu skickligare lärare, kan vi få hela Rosengård till högskolan.(med eller mot deras vilja) Det är sällan någon frågar hur, och på vems villkor. Bara att!


Jag vill oxå ha en liten lucka på huvudet!!!!


Såg ni Evas superkoll på tv igår? Om inte – gör det nu!

V.40 reflektioner

I Måndags hade vi vår första morgonsamling. Det var en synnerligen positiv erfarenhet. Dels var det jättebra att ha ett forum där alla studenter, även 340:orna var närvarande. I diskussionen som uppstod, på M:s initiativ, var det deras svar som gjorde mest nytta.

Frukost ska vi avnjuta, nästa vecka, och det är min grupp A + B som ska fixa den. Vi kanske måste organisera oss.....


Efter diskussionen fick vi titta på en film. Jag kommer inte ihåg vad den hette, men den var himla häftig. Den handlade om Yoji Yamamoto, och skildrade hans livs- och människo-syn genom hans klädkollektions skapelseprocess. Filmen fångade mig med FORMEN snarare än texten. Egentligen var det en ganska ordinär dokumentär; en intervjuade och en svarade. Men filmaren hade haft en veritabel orgie i dualiteter. Filmen speglade nästan sig, i sig själv..... vad jag nu menar med det... Nästan varje sekvens visade två bilder; en gammal – en ny, en allvarlig en glad.. en digital och en analog, distans – närhet, svart – kulört, urbant – naturligt, kaos – enkelhet. Hans trick var också att filma med två kameror; en 30mm analog, och en digital videokamera. Ofta innehöll bilden dels motivet, och dels den andra kameran. Alltså två bilder i bilden.


Yohji Yamamoto talade om hur han älskade att leva i ”urban ansvarslöshet”, som i; försvinna i mängden, samtidigt som han hyllade äldre tiders, nu försvunna, identiteter. Han hävdade att han byggde sin klädkollektion utifrån gamla tiders funktionella människor och plagg, men verkade avbilda dem assymetriskt efter posen i ett fotografi ur boken: 1900-tals människan (A. Sander)
I många sekvenser som skildrade en rörelse, fanns det en motrörelse. Förmodligen ljuger jag nu, men det var en känsla jag hade redan från början, som jag iakttog under senare hälften.
Tre sidor anteckningar efter en film. Det är inte ofta det händer!


Tillslut infinner sig sanningens minut: Är detta konst? Kan en dokumentärfilm vara konst? Jovisst! Både filmen och Yuhji Yamamoto är konstverk, enligt mig.


Bengts föreläsning på eftermiddagen var trevlig och intressant, men egentligen bara bildillustrationer till Petterson & Åsen, som jag läste på bussen till skolan. Men även om det känns som upprepningar, ger det en fastare kunskap.


Tisdagens intro till nästa ”kurs” gjorde Mattias, med den äran. Jag tyckte det handlade en del om retorik, men framför allt om att ta plats. Ganska många av de senaste veckans övningar har genererat självkänsla, ofrånkomligt via våra känslor. (Ta mig fasen, är det inte mina gamla kompisar, nu igen; ethos, logos och pathos!!) Denna eftermiddag blev det tydligt varför jag känner mig som en utsketen äppelskrott efter vissa övningar, så jag skrev en liten betraktelse över detta:
Förvirrning...... ......................uppväcka
dekonstruktion .......................invecklia
kapitulation............................. avveckla
konstitiution
rekonstruktion .........................utveckling
konsumtion
rekapitulation

1. Rita rita rita, och teckna.......
   Nike fick två dagar på sig och under de dagarna hann hon lära mig att:
   Inför fredagens naturteckning kände jag mig litet som Gösta Ekman, alias Herr Gunnar Papphammar. Jag blev inte riktigt klar med min bild, men var ändå mer än nöjd med resultatet.
   Onsdagens självstudietid var ytterst välbehövlig. Läste, skrev blogg, intervjuade mamma, Läste Löfstedt. Och klippte gräset! Härligt!
   På det hela taget en mycket bra vecka!!!!

v.39 Reflektioner del 3

Ja, onsdagen blev ju häftig, och det var nästa litet mot bättre vetande som jag tog mig till torsdagens föreläsning av Joakim Forsemalm. Jag hade mina dubier om vad en föreläsning av en arkitekt skulle kunna ge, men jag gillar ju arkitektur, så jag förväntade mig ändå en trevlig stund.
Föreläsningen gav verkligen en ytterligare dimension av identitetsskapande, positionering, formell och informell makt, formell och informell kultur, mm. Det var också roligt att få en inblick i hur stadsplanestrategin såg ut, och hur de som bestämmer tänker om demokrati, och om hur man ska bevara själen i staden. Identitetsskapande i urban kultur. Eller vad det hette.. Joakim gjorde ett starkt och positivt intryck och jag blev framför allt imponerad över hur vidsynt och smart medkännande han verkade. Kanske inte totalidealist men åtminstone litet visionär. Jag var väl litet påverkad av gårdagens mångkulturbad, och kom därför ihåg en fråga som jag ofta ställt mig sedan jag gick kursen Kultur och migrationskunskap (Kolla här!)

Jag såg fram emot att tas ur mina villfarelser om segregationsplanerande, och få mina farhågor raderade. Jag ställde frågan om hur man planerar för desegregation i ett område som ”långgatornas”. Han, som tidigare verkade ha funderat på alla aspekter, såg stressad ut och svarade något om att någon sådan hänsyn hade man inte tagit. Det verkade nästan som de inte hade tänkt på det! Kan det vara möjligt!?Troligen inte!? Jag kanske måste luska vidare för min själsfrids skull. Jag fick otillfredsställande svar, eller var ”osvaret” tillfredställande? Under sitt svar på frågan, sa han: ”så är det, bara.” eller ”det går inte att göra något åt” flera gånger. Och plötsligt verkade den ömsinta framsynthet, vidsynthet och proffesionalism som jag tillskrivit honom, så ankdammsmässig. DET MÅSTE JU GÅ ATT KUNNA BEVARA EN KULTURS SJÄL UTAN ATT KONSERVERA DEN!
Den här föreläsningen gav mig betydligt mer huvudbry än vad jag tänkt mig. Litet kulturorientering, hade jag tänkt mig, men tji fick jag!
På bussen hem ritade jag en bild av kulturmix.

Jag fick tillåta mig att missa fredagens föreläsningar, både på grund av min egen, men också familjens begränsningar. Det kändes skönt!

Med förnyade krafter ska jag nu ta itu med DENNA veckans begivenheter....