v.39 del 2

Tankar efter en dag på världskulturmuséet..

Vilken dag vi hade igår!!!! Tack till alla som deltog och framför allt tack till Tarja, som jag misstanker ligger bakom denna förmån. Det var ett privilegium att få närvara och delta i den interkulturella pedagogik konferensen på världskulturmuséet. Dagens första talare, den beryktade Sven-Eric Liedman förnekade sig inte, utan levererade en engagerad och “igångsättande” utläggning om kunskapsbegreppet i folkvandringarnas och globaliseringens tidevarv. Jag har, sedan ett år tillbaka, försökt att vänja och lära mig att ta föreläsningsanteckningar direkt på datorn, och Liedmans PP, måste sägas, var ovanligt rolig att skriva ned i sin helhet. Undrar om de “icke formella formuleringarna” hade effekt for mitt lärande? Kanske ger de minnet extra tyngd, i både det semantiska och episodiska minnet. Återstår, alltså, att se hur mycket jag minns senare.

Dagens andra seminarium var, för mig, hos Pirjo Lahdenperä. Hon var inte okänd för mig, jag minns henne som återkommande referens i en uppsats jag skrev i Svenska som andraspråk. Kommer dock inte ihåg namnet på boken jag refererade till. Hon motsvarade alla mina förväntningar och vi hade ett intressant och jättebra seminarium. Gruppen, om ca. 20 personer var mycket differentierad, vilket gjorde diskussionerna väldigt givande. Just det, samla på olikheter och använd dem i grupparbeten. Det var ett av de ämnen som behandlades. Hon hade ett suveränt tips: Samla på olikheter.
Efter lunch gick jag till Michael Azars workshop. Vad som kunde bli nästan hur tråkigt som helst: att sitta och diskutera i grupp med fokus på begreppen mångkultur och kultur. Tack vare hans sätt att leda oss, stödfrågorna, men framför allt de mycket intressanta gruppmedlemmarna blev detta en mycket givande timma. Allra mest intryck gav redovisningen och Azars kommentarer till vår diskussion. Tyvärr gick tiden överstyr och vi hann inte klart. Synd.
De sista två föreläsningarna avnjöts på Svenska mässan, nämligen två riktiga spjutspetsar; Darren E. Lund och James A. Banks. Lunds extremt lättsmälta men djuplodande reflektion över sitt verk och omvärldens reaktioner på mainstream culture och dess avvikare, gav meeeerrsmak. (Om du blev nyfiken på honom kan du klicka här) Ska nog låna någon bok, någon gång. Banks hade hållit en låg profil tills han klev upp på scenen, men levererade då en väckelseliknande lecture om hur kunskap är vägen till sann demokrati och mångkultur. Vid det laget var min hjärna full, och jag orkade egentligen bara sitta där och uppskatta honom. Något rum för ännu fler nya reflektioner, fanns helt enkelt inte.
Jag känner mig enormt priviligierad, som fick vara med om denna konferens.
Tack igen!

v.39 reflektioner, del 1

Denna veckan ser ut att bli MASSIV, så jag ska försöka samla varje dags intryck och reflektioner, dag för dag.

Efter förra veckans identitetsmanglande, känns gruppen fullständigt trygg och relativt stabil. Fantastiskt. Igår, måndag var det flera som var borta. Hoppas att de inte var sjuka.....(nöff, nöff)

Anne Pihlgren guidade oss in i det sokratiska samtalsverktyget. Förmiddagen flög iväg, tack vare den superproffsiga och inspirerande talaren.

Tisdagen den 22/9 Tankar efter höstbiennalen..

What a wounderful world!

Kännetecknande för högre kunskapsnivåer är ju att de använder ironi, vilket ju inte barn (läs; okunniga) förväntas förstå. Ironi har alltså något med högre vetande att göra. Under tisdagen har jag sett några av de verk som presenteras som de mest potenta i Göteborgs Internationella Höstbiennal. Pretentiöst namn, program och marnadsföring; det är klart man har förväntningar! Hdk:s spin-off med: samtidskonsten som läromedel, gör att jag redan innan, ger utställningen större betydelse än nyttigt.

Vad tyckte jag då?

Några verk var ju alldeles underbara. Något var inte igång. Ett annat fungerande bara till hälften. Ett verk gjorde mig så upprörd att jag fick ont i magen och var tvungen att lämna rummet. Den största andelen lämnade mig dock helt oberörd, eller möjligen något undrande...... Varför är det konst? (För att den berör någon, fast kanske inte mig..) Varför känner jag sådan sympati för de konstnärer som har gestaltat något positivt , och sådan antipati för dem som berör mig negativt? Ja, det var ju en ovanligt dum fråga! Men jag går ju faktiskt DIT för att bli berörd, både positivt OCH negativt.

I linje med denna veckans antika tema, lutar jag mig mot de himla gamla grekerna, och tänker: Ethos, Logos och Pathos!! Jag vill bli berörd, gärna med multipla sinnen, medier, tekniker osv. Kännetecknande för de verk jag tycker är viktiga och bra, får mig att sympatisera med KONSTNÄREN! (Inte med verket)

Ett verk som jag föll för direkt, var det som skojade med varseblivningen i ett slags omvänt tittskåp. En roterande bild, på ett runt ljusbord, med en speglande cylinder som nav. Konstnären William Kentridge, har gjort teckningar och animationer i tusch, som han i datorn har sträckt ut så att de, när de projekteras mot spegeln blir en normal bild på cylinderspegeln. Man ser liksom bilden på två sätt samtidigt och i minst två dimensioner. Och dessutom transformeras bilden hela tiden genom hopflytande animationer. Bilderna illustreras av autentiska ljudillustrationer och med bakgrundsmusik. Pianokonsert av Sjostakovitj och hurtiga militärmarscher framförda av blåsorkester. Bilderna skildrar realistiska miljöer, bombkrevader och krigsmaskiner, med tillhörande ljudillustrationer. Märkliga monster eller "mekaniska varelser" till militärmusik. Fåglar och insekter och cikadornas spel. Huller om buller, fast ändå i ordning. Krigets gräsligheter tillsammans med sjostakovitjs smäktande pianotoner, och humoristisk naturromantik. What a wounderful World!! http://www.youtube.com/watch?v=7wB4pQMaBSQ&feature=related
Ethos: allt är rätt och sant! Kriget är förfärligt! Bomber sprängs! Efter mörkret kommer ljus. Logos: Verket har verklighetsbakgrund, vilket lätt kunde konstateras och gav en ytterligare dimension, när man läste eftertexterna. Parhos: Verket vädjar till mina känslor genom alla sinnena + humor. Igenkänningsfaktorn ska inte heller underskattas; hur skulle elever som inte har sett gamla svartvita krigsfilmer med militärmusik, tolka verket?

Och nu till det andra minnesvärda verket på Göteborgs stadsmuseum: Dokumenterat. av Jörgen Svensson? Han har gjort ett dokument om sitt liv och karriär, från hit till dit, genom fem tv-skärmar som visar videos av varierande art. Det som gjorde mig så illa berörd var en video, där han visade filmer som en mördare tagit på en annan, under själva morden. Jag vet inte hur många mord filmen rymde, för när jag kom till nr.3: kortare än en minut film, på hur en mamma blir skjuten till döds framför sin 3-4 åriga lilla flicka, på en strand. DÄR! var min gräns överskriden! Konstnären berörde mig inte, han gjorde mig ILLA! Jag blev förbannad!!

Konstnären intervjuades i biennalens katalog, och kommenterade händelsen med "att en liknande situation nyligen inträffat i min familj."

Min själ blev helad genom en båttur med Älv-snabben till Klippan, en rask promenad till lunchstället, en helstekt rödspätta, och ett underbart möte med John Lennon, i "Körverket" Working class hero, på Röda sten. Så enkelt! Ett antal (16-20) personer sjunger av hjärtats lust till, för mig, ohörbart komp. Det är alla typer av människor, och det de har gemensamt är att de utgår från sin egen känsla, och visar den! De är alla väkdigt "vanliga" och lätta att identifiera sig med. Jag känner deras glädje och allvar (Pathos). Det individuella i det kollektiva. (Ethos ??) Men om inte verkets titel hade nämnt både John Lennon och working class hero, hade min tolkning kanske inte varit likadan. Titeln och förförståelsen om hur arbetarna på t.ex. Volvo , ser ut, får utgöra logos. Återigen Balans! Jag hade kunnat sitta och njuta en timme.


Vi mötte på Röda sten ett kostymprytt gäng, som såg ut som kommunpolitiker, ungefär. Och kanske skymtade jag Carin Mannheimer.... De hälsade glatt på mig. (!?!?) Jag undrar om det var Kultureliten som var ute och var folkliga nog at tjingsa på populasen, eller om det var studenterna som frotterade sig med kultureliten. ;-) Läste i katalogen att biennalen också skall förstås ironiskt.
Jag hann inte mer konstbiennal den dagen, men jag kände tydligt att intrycken räckte och blev över för att tänka i nya banor. Kulturbadandet får fortsätta en annan dag!!

Reflektioner v.38

Denna veckan har varit himla kul. Jag har fått ägna mig åt en tre-dagars, sanktionerad egotripp i ett välvilligt sällskap.

Men först vill jag vrida klockan tillbaka till förra veckans redovisning på fredagen. Vilken fantastiskt intresant föreställning. Förändring i det offentliga rummet, i stort och i smått. Det som slog mig var, att alla hade gjort något som betydde något. Jag menar, det spelade ingen roll om vårt uttryck var stort eller litet, konkret eller filosofiskt, tydligt eller otolkat, billigt eller dyrt. ALLA var intressanta!

Arbetssättet med förändrig i det offentliga rummet, känns som något att använda med kanske en liten grupp i gymnasiet. Ansvarsfrågan hänger över inspirationen. Det ska bli intressant att se vad jag säger efter att ha träffat ett gäng gymnasieelever, efter VFU:n.

Och nu till denna veckas tema: Jag, du, vi och identitetsprocessen.

Efter att ha läst liknande kurser i både svenska, barns språkutveckling, svenska som andraspråk och barn, kultur, medier, kändes Måndagens föreläsning litet som gammal skåpmat, om än, i sympatisk skepnad.

Workshopen som sträckte sig mellan tisdag och torsdag var riktigt rolig. Ur personligt hänseende, var det välgörande att få tänka om sig själv. Ur "Du-synvinkel" var det ett fenomenalt sätt att lära känna sina klasskompisar, om än ett par veckor senare än önskat. Ur "Vi-perspektiv" gjorde den långa och ganska utmattande redovisningen, oss till en klass, på allvar. Djuplodande men inte utlämnande. Respektfullt.

Alla aktiviteter under veckan var identitetshöjande, och nästan gratis, bortsett från oändliga mängder med tejp, leksaker och stenar. Det känns fint att ha digert lektionsmaterial för en hel vecka, som inte kostar skjortan. Helt osökt (!!!) kommer nu veckans länk: Bistra tider väntar skolorna i Ulricehamns Kommun.

http://www.ut.se/nyheter/ulricehamn/ytterligare-sparbeting-pa-skolan(1525548).gm

Stenar, ja.

Fredagens tecknande i skulptursalen gav mer än väntat!! Hur en sten, blir en tonåring, blir en identitet. Gestaltning!!!!!! (Ups!) Roligt att se och höra oss alla ta våra tonåringar på så stort allvar. När vi presenterade dem för varandra, anpassade vi talet efter "vår" tonårings speciella egenskaper. Jag undrar..... om det var tonåringarnas egenskaper som var anpassade efter oss.....

Hoppas att jag hinner blogga litet mer nästa vecka!

Trevlig helg!

ak

v.37 Reflektioner

Det offentliga rummet - vad är det? Är det betydelsefullt? Vad utgör gränserna för det offentliga rummet? Det offentliga rummet - kan det även vara det interna offentliga rummet; alltså interaktionen mellan medborgare och samhället? Är ett offentligt rum påbjudet av myndigheterna, eller är det demokratiskt (anarkistiskt) framtvingat av människorna som kräver det? I bilderbokssammanhang talar vi om "tomma platser" i texten. En tom plats i det urbana samhället - en utopi?

Det offentliga rummet borde vara en tummelplats för människornas uttryck för livet. Är kyrkogårdar offentliga rum? Vad får man göra i ett offentligt rum? Kan jag göra ett offentligt rum privat, genom att ta plats med mina privata aktiviteter? Stör jag harmoning i det offentliga rummet då? Går det att kränka ett offentligt rum med intimitet? Kan jag på samma sätt göra ett privat rum offentligt genom att lägga ut det på nätet el. liknande? Pornografi? Problematisera gränsen mellan det offentliga rimmet och vadå? Nej, problematisera området mellan tanke och handling, var ämnet för veckan.

http://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ttestupa

Det verkar inte finnas så mycket man får göra i det offentliga rummet, bortsett från att njuta av kultur och miljö som kommunen har valt. Bara att definiera termen är fyllt av möjligheter att tolka fel ; offentlig plats, allmän plats, offentligt rum, offentlighet osv. Skillnaden mellan offentliga platser och rum verkar vara hårklyveri på hög nivå. Båda ska vara tillgängliga utan inträde eller dylikt.Till offentliga platser räknas dock vägar, broar etc. Offentliga rum är rekreationsytor som ska vara till lyst. Vad får man göra då? Jo, vad som helst. Bara det inte skräpar ner, låter, syns, är beständigt eller innehåller alkohol. Om man villgära något som låter, syns, är bestöändigt eller innehåller alkohol, måste man söka tillstånd hos polisen. Jag försökte nå polisen i mitt område för att fråga vad som kan tillåtas av konstnärlig gestaltning (!), men utan resultat.

Är detta ett kulturellt betingat förhållningssätt, tro? Jag tänker på hur skambelagt det är att ta plats i vår kultur, jämfört med t.ex. Frankrike, där även människor över 19 år vågar vara ute, sitta och umgås, spela boule, stå och måla, hälsa på kassörskan i snabbköpet, osv. Jag hittade några bergsmålningar framför konstnärshusen på Syster Estrids gata. De är underbara! Kanske var det konstnärens avsikt att mystifiera sig, eller står hens identitet och faller med Luther, jante och deras anhang? Att ta plats - men i hemlighet. Nu kommer jag osökt in på dagens tema; att publicera mina alster i portfolion!!!! Plötsligt blev mina spontana funderingar och uttryck offentliga!!! Hoppsan, bara! Jag är ju INTE EXPERT! Ärligt talat vore det ju skönt att mjukstarta genom att "Ta plats - men i hemlighet!" Prova litet.... Denna typen av kasta-ut-eleverna-och-se-var-de-bottnar-strategi har jag upplevt varje "stor" kursstart, och senare konstaterat att det är fruktansvärt effetktivt. Ingen har tid att lägga ner någon energi på att oroa sig för petitesser och gräva neer sig i första bästa kustbok. Någonstans mellan tanke och handling. Spannet mellan handling och genomförande, är avgörande för resultatets kvalitet. Kanske skall jag lägga mycket krut där...

Apropå intimitet - det är något intimt med kunskapande. Kanske är det därför jag dras till läraryrket. Att internalisera ny kunskap innebär att jag måste lyfta på förlåten litet, vilket kanske inte är så självklart för alla, som det är för mig. Mina kära högstadieelever är i en kritisk ålder för intimitet, och möjligen är det det, som speglas i den stora skillnad i måluppfyllelse, som finns i skolorna. För att tillåta sig närhet, måste man känna förtroende för den som ska bedöma. Ofta inbillar vi lärare oss, att vår bedömning är den viktigaste, men minst lika viktig, om inte viktigare, är klassrumsklimatet. Klasskamraternas reaktioner är ofta de mest bestående. Men allt börjar och slutar med läraren. (Kanske inte allt, men....)

Våra lärare på HDK har ingivit stort förtroende på kortast möjliga tid! WOW!! Interaktionen mellan lärarna i laget sprider harmonisk, trygg, kunnig och glad stämning!

Det senaste bland språktrenderna verkar vara: GESTALTING! Patetiskt; det gestaltas till höger och vänster, och nu ska även min examen innehålla ett begrepp som jag klassar som en fluga!

Jag måste bara visa.....

Det var kul att arbeta i tvärgrupper med andra studenter på HDK. Det enda vi saknar nu är att bli presentereade för övriga bild&formstudenter. Samarbetet med vissa klasskompisar fördjupades denna veckan! Lovande!!

Det här kommer förmodligen att bli det bästa året någonsin!

Hepp
ak

v.36 Tankar i Oslobussen

Spännande resa. Höga förväntningar, litet tid. Otroligt märkligt planderad av fordonsframbringaren. 45 minuters paus under 4 timmars resa. Som blev 5 timmar. Småsprang genom halva centrala Oslo för att hitta muséet. Som var suveränt. Gruppen splittrades omedelbart innanför dörren. Samtidskonst; Indian Highway. Arkivet såg ut som min hjärna. Stark videoinstallation. Den där en kvinna berättar historien om hur hon blir våldtagen. Gestaltningen av Bombays ljudbild. Häftig var den videoinstallation som lekte med med vår förförståelse om perspektiv. Han med väckarklockan, alltså. Travade runt och letade efter en restaurang som skulle vara bra, enligt en lärare. Åt en jättegod laxsallad och drack en ännu godare öl.

Om syftet med resan var att vi skulle matas med mycket konst, lyckades det inte med oss i vårat gäng. Om syftet istället var att vi skulle njuta av kvalitetskonst och dessutom lära känna några av våra nya klasskamrater, gjorde vi bättre ifrån oss. Efter den välsmakande maten travade vi vidare, dock inte till de påbjudna muséerna, utan direkt till det nya operahuset. Fantastiskt skrytbygge! Vansinnit vackert! Genomfört in i minsta detalj. Måste ha kostat multum.

8-9 timmars resa för en timmes utställning = maffigt! Ett gäng trevliga klasskompisar har jag träffat. Det kommer att bli jättekul och intressant att jobba tillsammans med dem!

Dagens ord är: Gestaltning. Såg en vägarbetsskylt norr om Borås där man annonserade att vägens gestaltning bearbetades......

Trött men lycklig! Hemma igen med en ÄNNU starkare övertygelse om GPS:ens olidliga lätthet! Med betoning på OLIDLIG!

Hepp!

ak

PANG!

Och DÄÄÄÄÄR var jag igång! Spännande. Att reflekterande text är ett suveränt sätt att kunskapa vet jag ju sedan länge. Men att göra det kontinuerligt......... Jag kanske i första hand är igångsättare - inte fortsättare.... (Jag skulle så gärna vilja..) Ambitionen är iallafall hög när jag sätter igång. Alla eventuella reaktioner på mitt bloggande mottages vänligen men bestämt!
Hepp!