Sammanfattande inlägget!

Sammanfattning av min processblogg
Staden: Ny uppstart, Nytt projekt! Nya kompisar. Spännande
Spelets regler 2: Här gäller det att skriva om allt som händer. Att inte glömma bort. Inte heller det lättviktiga.
Spelets regler 3: Den första regeln; man måste vilja.
Så här långt hann jag: Bilder
Måndag morgon: Det generella, universella, mänskliga, och globala spelet. Den som kan koden har tillträde. Eller makt.
Inte bara lärkan: om grannar och min regel.
Framåt: om filmen som visade hur man kan utforska, experimentera, vända och vrida på ett medium och hitta nya kommunikativa uttryck.
Sluthets: Hoppas jag hinner klart.
Summan av filmerna: Regelverket, var det ja. Meta tolkning.
Mitt kort: Startskottet. " Bistå andra spelare, erbjud dig att hämta saker och hjälpa till med allt."
Fortsatt brainstormande.
Bistå andra spelare.........Tankar om biståndsarbetare, bistånd och service.
Omvändelsen: Titta här! Mänskligheten är inte alls på väg åt helvete! Medmänskligheten lever!
Litet ditten och litet datten. Research, filma, iMovie, intervju, manuslappar
Redan tisdag: Luleå, Ethos, pathos Logos,
Struktur: Min berättelse, Kattis bedömningsmatris, progressionsordning, och grekerna
Hemma igen! Rivstart.
Uppdatering: Hitta kärnan, Mänskliga möten, didaktikseminariet, leve medmänskligheten.
Ännu en vecka! Bingobesök: Jag ska inte ge mig.
Missmod!!!


Min process.
Dags att sammanfatta bloggen och gestaltningsarbetet jag jobbat med under juni, juli och augusti. Starten var, för mig, inte den allra bästa. Jag kände mig rejält sliten efter vårterminens slutredovisning, och kanske hade jag tagit mig in i Spelets Regler på ett annat sätt om förutsättningarna hade varit annorlunda. Men nu var de som de var, och den nya uppgiften stimulerade och inspirerade mig, om än i dämpad form.
Mycket av de första dagarnas energi gick åt till att försöka lista ut vad saken gällde. Vilka är deltagarna? Vad förväntar lärarna sig av oss? Ska det vara fint, eller spännande? Tillsammans eller enskilt? Man skulle kunna referera till Kattis Bedömningsmatris´första punkt: förvirring. Men man skulle också kunna kalla det otrygghet. Vi närmade oss alla uppgiften, spelet och varandra under de första dagarna. Kul med nya kompisar, och nya diskussioner. Filmerna som visades varje morgon var mycket inspirerande och tankeväckande, var och en på sitt sätt. Höjdpunkterna bland filmerna var: The Game, Flickan i Sana (kommer inte ihåg vad den hette) Myran, Den lille fransosen, inside outside.... Jag märker att ALLA filmerna har gjort starkt intryck på mig!
Under andra veckan landade jag, och själens oro fick sitt utlopp i en idog produktion av ett stort antal hus av wellpapp. Stämningen i skulptursalen blev, ialla fall delvis, tightare, öppnare och gladare, och diskussionerna nådde nya ämnen och nivåer.
Delredovisningen med efterföljande rivning av två veckors arbete gick förvånansvärt lättvindigt in i minnenas bankvalv. Kanske var det känslan av tomhet, efter att ha kommit närmare och närmare varandra som grupp, för att raskt behöva koncentrera oss på ett nytt enskilt projekt. Kanske var det helt enkelt så, att själva städerna, husen etc, inte var så viktiga, utan det som hände i tankarna under perioden var den egentliga substansen. Och den revs inte.
Som vanligt, när jag ställs inför en ny uppgift, går hjärnan igång direkt. Det verkar finnas en liten "brainstorm-knapp" i mitt huvud. Det är njutbart att få låta stormen blåsa igenom fritt. Det gäller för mig att ha anteckningspenna och papper i närheten, för det går fort! Jag försökte efter ett tag hitta något som berörde mig, bland alla idéerna, och (som vanligt) var det min första tanke som kändes mest potent. Bistånd är en kommersiell kulturtrend, baserad på hyckleri och jantelagen. Under tiden som följde undersökte jag på bred front, hur det ser ut med bistånd, välgörenhet, ideellt arbete, etc. I Sverige. Tillsammans med N kom jag på den första handledningen fram till att jag skulle göra en film. Min ambition var att försöka gestalta min upptäckt; att välgörenhet, bistånd och medmänsklighet inte alls bara är hyckleri och jantelag. "Vi ger oss inte ut och söker efter berättelser för vår egen räkning, det är snarare berättelserna som har funnit oss för sin egen räkning." (Carse: sid 134) Dessutom ville jag ta tillfället att lära mig något videoredigeringsprogram.
Grupphandledningar som har varit mycket trevliga, och med givande kommentarer.
Jag har provat flera olika sätt att gestalta vad jag vill säga. Jag har filmat mig själv, berättandes. Jag har illustrerat mina tankar med metaforer. Jag har filmat mig själv som aktör. Jag har plankat bilder på internet. Jag har skrivit manuslappar och försökt att följa dem. Jag har försökt göra ett collage av bilder, tillsammans med mina tankestrukturer. Jag har försökt få "allmänhet" att ställa upp som aktörer. Jag har anlitat folk jag kommit i kontakt med på annat sätt. Jag har intervjuat både för filmen relevanta människor, och spontant utvalda. Jag har besökt volontärverksamheten, och sett dem "in action".
Utmaningar:
Jag ville verkligen försöka att inte hänge mig åt klichéer, sarkasmer och ironi. Det är alltid lättare att visa på hur det negativa ser ut. Jag har brottats mycket med hur jag skulle kunna visa det positiva. Svårigheten har varit att hitta folk som vill ställa upp på film. Det känns inte heller speciellt spontant, att visa när någon berättar om att de har gett bistånd en annan gång. De jag har hittat är , som jag (och majoriteten av volontärerna i Sverige); medelålders utbildade kvinnor, som inte söker publicitet i första hand. Vår förundran är av det stillsammare slaget.
Efter grupphandledningen v.33 hände något. KRASCH! Jag tappade helt motivationen, och ramlade ner i ett stort svart hål. Desperation och missmod. Räddningen hette som vanligt: maken! Han finns som en förlängd ryggmärg när min har tagit slut. Han kastar ut livlinor för mig att börja dra i. Jag har delvis kapitulerat, och mitt senaste resultat innehåller både sarkasm, ironi och klichéer. Men det är ett resultat!
Jag konstaterar att jag använder struktur för att skapa inre harmoni. På mikronivå: lyckan att få mäta och skriva måtten i tabeller inför husbyggandet. Arbetet med att omsätta siffrorna i konkreta saker. Måla många fönster bredvid varann på en rad.
Makronivån: när jag inte får arbetsro under mitt filmarbete, sätter jag igång att skriva listor. Manusets struktur är en numrerad lista. Alla goda ting är tre, osv.
Metanivån hittar jag här. Då jag påbörjade denna sammanställning, hade jag svårt att bestämma vilken infallsvinkel jag skulle utgå ifrån. Och genast var jag igång med listor. Och det funkar! När jag tänker efter, brukar mina föräldrar berätta historier från min barndom, om hur jag i alla lägen har skrivit listor.... Det kanske inte var en ny upptäkt! Det var nog bara det att jag inte har sett det förut.
Slutligen skulle jag åter vilja referera till James P Carses: Ändligt och oändligt spel, där jag, bland många kloka och tankeväckande betraktelser, hittade en kärna att suga på:
"En kulturs vitalitet bestäms inte av hur ofta dessa tänkare upptäcker nya kunskapskontinenter, utav av hur ofta de ger sig ut för att söka efter dem." (Carse: sid 134)
"Stora berättelser kan inte iakttas, lika litet som ett infinit spel kan ha någon publik." (Carse: sid 134)

missmod!!

Vad fasen var det som hände??


Jag bara tappade sugen! Motivation noll! Tur att jag har en liten djävul som sitter där inne och piskar, så jag inte lägger av att jobba.. Funderar på om det är värt det... Om jag ska satsa kraften Nu? Vi har ju en saftig terminsstart i antågande, och jag minns hur man kände sig i oktober förra året...

Tack och lov att jag har H, här hemma. Han ger mig kraft.

Som överlevnadsprojekt har jag kapitulerat, och gjort allt jag INTE ville. Jag har klippt ihop litet om det alla verkar tänka på i första hand, när man säger bistånd. Även jag. Egennyttigt hyckleri, köpt syndaförlåtelse... osv.

Vi får se vad jag vill visa på måndag...

Ännu en vecka som gått med rekordfart!!! I torsdags var jag på ett av Ulricehamns ålderdomshem, där jag träffade volontärsamordnaren och en av de stadigare volontärerna. På torsdagarna har man bingo för vårdtagarna, med trisslottpriser och fika. Jag tog litet film, en del ljud, och pratade med volontären. Av hänsyn till vårdtagarnas ålder, tog jag inget på dem. Det var mycket trevligt, men inte jätteproduktivt för filmen, direkt. men jag kan nog använda litet. Vad jag kämpar med just nu, är att visa litet känslor. Dessutom på något positivt! Jag filmar mig själv, och tycker mig vara överväldigande och sprallig, men när jag ser klippen, inser jag att filmen inte är en spegel, utan ett filter. Det känns som om det hade varit enklare att visa något negativt. MEN JAG SKA INTE GE MIG!! (ops! där kom versalerna fram igen!)
Idag har jag återigen suttit och klippt ihop en film. Det är ju fruktansvärt kul att klippa och klistra, och det börjar kännas som att måla med bilder. Men när man är "mitt uppi" är det svårt att bedöma resultatet. Det är lätt att känna sig nöjd med något man lyckats med tekniskt, fast det egentligen är "helt dött".
Jag ska åka och hämta barnen och ta vägen om mataffären, så får jag se vad jag ska göra med min senaste skapelse ikväll.

uppdatering

Mycket har hänt. Handledning, didaktikseminarium, erövrandet av moviemaker, filmande, mm. mm. Jag kan inte förstå, varför det är så svårt att komma igång med bloggandet denna gången. Hjärnan är igång hela tiden, och det händer saker ständigt. Men det är på något sätt så, att jag inte har TID att skriva ner det. Inte för att jag inte har tiden, utan för att .... jag vet inte, kanske är varvtalet för högt, så jag måste handla innan tanken försvinner i nästa nivå. Kanske är mina tankar för lättflyktiga... Jag skriver mängder av små lappar, som jag strör omkring mig. Bara för att inte glömma vad jag ska blogga om. "Hitta kärnan, budskapet. Dekonstruera mera! Visuellt berättande. Medmänsklighet. Mänsklighet. Möten. Medmänsklighet är möten. Ögonblick. Men också planerad omtanke. Mänskliga möten - som på vår handledning i onsdags. Att få delta i varandras djupdykningar. Jag skulle vilja bidra mer till de stora upptäckternas skara. Allt har kanske sin tid. Stora upptäckter och små upptäckter. Var och en gör sin egen livsresa. Medmänskliga möten med andra resenärer ger oss hopp. Handledningarna är inte alltid lätta. Inte heller alltid bra, kul, positiva, etc. Men de lyfter alltid mig vidare till en ny nivå. I nöd och lust.

Didaktikseminariet förra veckan var intressant. Rent tekniskt var det inga nyheter; vi har pratat didaktiska aspekter (lust och nyfikenhet t.ex.) både i tidigare kurser på hdk, och när jag läste svenskdidaktik. Tankar om hur vi kan förankra kursplanens mål, och paketera våra lektionsidéer, så elever i alla åldrar känner lust, kan man inte mangla för litet. Så här, i efterhand, känner jag att det givande med seminariet, låg på ett annat plan. Fyra personer, i olika positioner i vår livsresa, hoppade av på samma hållplats och möttes. Att våga låsa upp sig. Att våga hoppa. Att våga lyssna och att våga tala. Medmänskliga möten ger mod.

Jag ska koncentrera mig på att gestalta min tes: medmänskligheten lever; LEVE MEDMÄNSKLIGHETEN! Mina tankar just nu kretsar kring hur jag kan visa ögonblicken i mötena. Den här bilden kommer inte att vara med i min gestaltning, tror jag. Det är min dotter och hennes kusin. Men den visar vad det handlar om; Samförstånd och kärlek. (Min pappa tog bilden.)